Känslotänkande
Propaganda och reklam använder sig i hög grad av känsloladdade uttryck. Det tämligen neutrala uttrycket ”påverkan” skulle positivt känsloladdat kunna ersättas med ”uppfostran”, eller negativt med ”hjärntvätt”. Vanliga termer med stark emotiv laddning används ofta, till exempel ”frihet”, ”rättvisa” eller ”demokrati”. Som debattanalytiker kan man inte kräva att sändaren skall vara objektiv, det är ingen, men man bör kräva att sändaren preciserar sina uttryck, förklara vad exakt han eller hon lägger in i sina termer. Detta kan sätta en hel del populistiska debattörer på pottkanten, och det är ju alltid roligt.
Välja mening åt en annan
Åtskilliga ord är tvetydiga, och man kan, om en debattör använder sig av ett sådant välja att förstå det på ett kanske annorlunda vis än vad sändaren verkligen menade. Här spelar sändarens bakgrund ofta en stor roll. Ett argument från en vänsterpolitiker kan direkt tolkas som stalinistiskt, en liberal kan förutsättas vara motståndare till allt statligt och liknande. Observera att ovan nämnda exempel är en negativ vinkling av tvetydigheten. Man kan naturligtvis även välja att förstå en term positivt, beroende på om det tjänar det egna syftet.
Den allmänna meningen
Ett påstående bör ha en grund, annars är det inte giltigt. Ofta kan grunden vara en allmänt accepterad sanning, vilken inte kan betvivlas. Ibland dock, saknas en faktisk grund. Då kan man som sändare hänvisa till ”den allmänna meningen”, argumentum ad populum, som det så tjusigt heter på latin. Rent sakmässigt finns det inget stöd för ett argument bara för att många påstås tycka så, men detta hindrar inte att detta knep används flitigt. Ofta balanserar dessa argument på gränsen till rena fördomar.
Auktoritetstro
Att stödja sig mot en auktoritet är ofta bra i en debatt. Men man kan naturligtvis missbruka detta stöd. Att exempelvis hänvisa till en auktoritet i ett ämne när man i själva verket behandlar ett annat, ger ingen egentlig giltighet för argument. Att hänvisa till ickeseriösa (eller icke-existerande, typ Vitamininstitutet i Geneve) auktoriteter och liknande är naturligtvis också en metod. Mer riskfyllt, då det är lättare att genomskåda, men funkar för stunden.
Personargument
Ett fult debattknep, men ack så ofta förekommande. Innebär i princip att man dömer ut en persons argument på grund av dennes personlighet eller utseende.
Undanmanöver
Påminner om personargument, men innebär att man medvetet styr diskussionen från dess ursprungliga fråga till ett annat ämne, gissningsvis ett sådant man har fler giltiga argument eller behärskar bättre.
Svart eller vitt
Man kan i en diskussion forcera fram en situation där det endast existerar två alternativ. Ofullständig disjunktion kallas detta, och försätter ofta debattmotståndaren i en ofrivillig valsituation, en diskussionsmässig rävsax.
Otillförlitliga källor
Att manipulera källor, textmässiga eller audiovisuella är ett vanligt och väl beprövat knep. Detta kan ske medvetet eller omedvetet. Att bygga en argumentation på ögonvittnen kan vara ett typexempel på omedvetet användande av detta knep, då, vilket vi alla vet efter momentet om kunskap och verklighet, vi inte kan lita på våra sinnen.
Tar argumenten slut kan man ju alltid ta till det gamla hederliga våldet. Brukar funka ganska bra!
Men som sagt, ovan redovisade knep är inte speciellt trevliga. Det bästa är att vara ärlig, öppen, och att kramas då och då. Det mår ni själva så mycket bättre av. Pröva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar