Metafysik och greker

Vi kan konstatera att olika filosofer har haft varierande uppfattningar om världen vi lever i. Vissa har propagerat för en definitiv, om än för oss möjligen ogripbar yttervärld, medan andra har lutat åt mer illusoriska, av våra sinnen uppbyggda och beroende världsstrukturer. Många filosofer har under funderat kring just världen i sig, och har naturligtvis kommit med olika idéer. Några av dessa kallas för metafysikerna. Deras filosofiska utgångspunkt är att världen är förgänglig. De eventuella illusionerna vi har om verkligheten försvinner i samma ögonblick vårt medvetande dör, de fysiska tingen i yttervärlden vittrar sönder i olika hastighet, men slutstationen för både tanke och materia är förintelse. Metafysikerna menade (och menar, det finns metafysiker i vår tid) att det måste finnas något som står över denna verklighet, en ”sann verklighet”, som är bestående och inte utsätts för destruktiv förändring. Denna verklighet är givetvis perfekt, helt befriad från vår egen verklighets brister. Ofta menar metafysikerna att den perfekta, överfysiska världen, som i sig är helt andlig, representeras i vår värld i princip endast av våra mänskliga själar.

Kritik mot metafysiken:

Då en metafysisk värld är just andlig, blir den väldigt svår att konkretisera. I västvärlden i dagsläget är en förutsättning för sanning ofta att man kan pröva sitt påstående, i regel empiriskt. Detta blir svårt då det handlar om det andliga, varför metafysik ofta avfärdas som meningslöst, eller i alla fall inte platsande i modern vetenskap och forskning.

Försvar av metafysiken:

Kritiken av metafysiken kan visserligen anses berättigad ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv, men, menar många, vårt samhälle består av mycket mer än rena fakta. Stora delar av våra liv fylls av fenomen vilka är oberoende av bevisliga fakta, framförallt inom områden som konst, litteratur och musik. Går man dessutom in i religiösa frågor, är metafysiken avgörande. Vidare har stor del av vår kultur utvecklats under starkt inflytande av metafysiska tankebanor. Dessa faktorer, menar metafysikens försvarare, räcker gott och väl för att fortsätta studera metafysik, och framförallt inte förringa eller förkasta den. De menar att det metafysiska berör oss minst lika mycket som det fysiska.

De grekiska naturfilosoferna:

Tankarna kring en högre, bestående verklighet är inte nya. Redan i det antika Grekland förekom dessa, då filosofer som Thales, Anaximandros och Anaximenes (alla ca 500fkr. från staden Miletos nuvarande Turkiets kust) funderade kring något bestående, som stod över alla växlingar och förändringar. De menade att detta måste vara ett urämne, som kunde anta olika former:

Thales: Vatten

Anaximandros: Urämnet är något obestämt, ”det obegränsade”.

Anaximenes: Luften, i olika tätheter.

Dock, om nu allt är ett enda grundämne, varför uppstår då förändringen och sönderfallet? Parmenides från en av de grekiska kolonierna i Syditalien menade att den inte gjorde det. Ingenting förändras över huvud taget, allt är det enda, det varande. Det är bara våra oberäkneliga och opålitliga sinnen som får oss att tro att allt förändras. Denna riktning kallas eleaskolan, från Paramenides hemort.

Motsatsen till Paramenides och eleaskolans statiska världsbild är en dynamisk världsbild, vilken förespråkades av Herakleitos från Efesos (nuv. Turkiets kust). Han menade att allting är i rörelse, ingenting är stilla, inget är beständigt. Hans idé om urämnet var att det var elden som utgjorde detta, eftersom elden i sig alltid rör sig. Det enda beständiga var enligt Herakleitos inte ett ämne i sig utan logos, det vill säga den lagbundenhet som alla förändringar följer. Han menade att denna kännetecknas av motsatsernas kamp och enhet: ”Det kalla blir varmt, det varma kallt, det våta torrt, det torra vått.”

Atomisterna:

En korsning av Paramenides och Herakleitos läror finner man hos Demokritos. Han menade att allt var uppbyggt av odelbara partiklar (atom=odelbar på gr.), vilka i sin tur rörde sig i olika hastigheter, och då och då klumpade ihop sig till olika förekomster. Demokritos menade att atomerna var materiella, om än oändligt små, även atomerna vilka bildar människans själ och tankar. Demokritos atomlära anses därmed vara den första filosofiska materialismen. De tidigare naturfilosoferna talade om sina respektive urämnen som inte rent materiella, de gjorde ingen tydlig distinktion mellan det materiella och det själsliga. Atomerna skiljer sig från varandra på ett kvantitativt vis, det vill säga deras form, storlek och hastighet. Kvalitativa skillnader, färg, lukt och smak till exempel, bildar vi själva genom våra sinnen. Demokritos menade vidare att atomernas rörelser aldrig sker slumpvis, utan alltid efter nödvändighet, en lag som kallas determinism. Vidare såg han inget utrymme för ändamål eller syfte, ingen mening eller plan i tillvaron. Alla förändringar hos atomerna skedde rent mekaniskt, varför denna tanke ibland kallas mekanistisk.

Platon och hans idélära:

När vi ser på världen gör vi ständigt generaliseringar. Vi ser en häst, och kan utifrån denna diskutera alla hästar, då dessa har några gemensamma egenskaper. Begreppet häst i till exempel läroböcker är en abstrakt beskrivning av miljontals individuella förekomster, och kallas för allmänbegrepp. Detta vet vi. Och menar att detta är just en förenklad abstraktion, medan den ”verkliga hästen” är den vi just ser. Platon (grek, 427-347 f.Kr) menade tvärt om. Han såg allmänbegreppen, företeelsernas idé, som verkliga och det vi uppfattade med våra sinnen som falska. Den sanna världen är idévärlden, vi lever i en skugga av denna, sinnevärlden. Idévärlden innebär beständighet, perfektion och fullkomlighet. Sinnevärlden är mindre verklig, en blek och ofullkomlig kopia. Han förklarade denna tanke med den berömda grottliknelsen...

Typ så här...

Platon menade att idéerna, den sanna världen med andra ord, var uppdelad i tre kategorier. Dessa var, enligt honom:

Värdeidéerna, en triad av det goda, det sköna och det sanna. Dessa sammanstrålade enligt Platon i begreppet måttfullhet, vilket var en förutsättning för primärt de två första värdeidéerna. Den tredje, det sanna, glider samman med den andra idékategorien, nämligen…

De matematiska begreppen. Platon, i detta starkt påverkad av olika matematiskt inriktade filosofer med Pythagoras i spetsen, menade att i den sanna världen, idévärlden, råder en matematisk harmoni, fri från undantag eller parenteser.

Allmänbegreppen, det vill säga den sanna, obefläckade idén om olika förekomster och företeelser.

Easy peacy lemon squeazy!