Aristoteles höll i detta avseende inte med Platon, utan drog ned idéerna till sinnevärlden, och förkastade tanken kring en idévärld. Han menade att alla idéer finns i den värld vi själva erfar, det vill säga sinnevärlden. Platon hade sagt att då idévärlden var fullkomlig och perfekt, var sinnevärlden fylld av brister och oförnuft. Aristoteles hade en ljusare, mer positiv syn på sinnevärlden, då han påpekade att det är i sinnevärlden idéer uppstår och det sanna förnuftet förekommer.
Form och materia:
Även om Aristoteles som nämnt inte höll med Platon och dennes idé om två världar , förklarade han likväl världen utifrån två faktorer, nämligen form och materia. Han menade att allting var skapat av materia, som skulle kunna liknas vid en skiss. All materia i sin tur strävar efter sin form, som alltså är all materias mål. Dock, Aristoteles teori innefattar ett inslag av relativism, då en materia strävar mot en form, men denna form kan i sin tur vara materian som strävar mot något högre. Materia behöver inte vara kroppslig, utan kan vara av själslig natur. I Aristoteles världsbild strävar alltså allt mot högre mål, han lägger in en tydlig värdeskala i alltets existens. All materia har en potentialitet, det vill säga en möjlighet, och en aktualitet, det vill säga ett verklighetsläge. I grunden, menade Aristoteles, fanns det en urmateria, den rena materien, där ingen som helst potentialitet hade utnyttjats. Denna rena materia är ofattbar och saknar egentligen både värde och verklighet. Motpolen till den rena materien blir då föga förvånande den rena formen, så högt upp i utvecklingen att den förverkligat all potentialitet. Aristoteles jämställer den rena formen med Gud, och kallade den ”Den orörlige röraren” då gud sätter alla ting i rörelse utan att själv ingripa i skeendet, då allt ändå strävar mot sin högsta potentiella form.
Även den vid det här laget inte obekante Descartes hade sina teorier om verkligheten. Descartes var utpräglad dualist, och menade att de två verkligheterna var den andliga och den materiella. Han kallade dessa två för substanser, vilka kännetecknas av tänkande respektive utsträckning. De är helt separerade, men en viss kommunikation förekommer. Exempel på denna kommunikation är att vi, det vill säga anden, kan påverka vår materiella kropp att röra sig. Vidare kan vår kropp, om den skadar sig, påverka anden så att vi känner smärta eller obehag. Den materiella världen lyder helt mekanikens lagar, det finns inga möjligheter till slump. Naturligtvis förekommer Gud i Descartes verklighetsbild. Gud står över de två substanserna, vilka bägge är ändliga, det vill säga de är begränsade. Gud är inte begränsad, utan oändlig, och kan styra över både det andliga och det materiella, över allt tänkande och all utsträckning.
Holländaren Spinoza (1632-1677) Utgick från Descartes, men tog avstånd från dualismen. Han menade att verkligheten i själva verket utgjordes av en enda substans, ”det absoluta”. Denna substans är oberoende av allt annat, men allt annat är beroende av den. Andligt (tanke) och materiellt (utsträckning) är enligt Spinoza inga självständiga substanser utan bara två attribut av det absoluta, av den enda substansen. Denna har oändligt många attribut, men vi människor känner endast de två nämnda. Alla företeelser och fenomen är så kallade modi inom dessa attribut, och allt materiellt har en andlig motsvarighet, vilket innebär en balans och harmoni i substansen. Denna lära kallas parallellteorin. Enligt Spinoza var substansen identisk med naturen, och därmed också med Gud. Gud var enligt Spinoza inte personlig, utan snarare naturens principer. Detta medförde att han har kallats ateist eller panteist. Oavsett kan ett tydligt religiöst inslag spåras i hans texter, han menade att om man upplever sig själv som en del av naturen var man också en del av Gud, och han påtalade en intellektuell kärlek till Gud. Spinozas tankar har kommit att påverka i hög grad den moderna filosofiska riktning som kallas ekosofi. Mer om detta nästa gång…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar