Under den vetenskapliga uppgång som inleddes under renässansen på 1500-talet diskuterade dåtidens vetenskapsmän, liksom de gör i dagsläget, verkligheten och dess premisser. Då liksom nu baserade man i princip alla sina antaganden på vissa grunder, vissa grundläggande naturvetenskapliga och verklighetsstrukturella idéer. Detta gör vi fortfarande. En stor del av vår materiella världsbild bygger på exempelvis gravitationsläran, relativitetsprincipen och liknande, för vidare forskning förutsatta tankemönster.
Under 1700-talet ifrågasatte en skotsk tänkare, Hume, en av dessa principer, vilket orsakade enorma konflikter i den vetenskapliga världen, och så småningom framtvingade ett annat sätt att se på saker och ting:
Under denna tid baserades en hel del vetenskapliga rön på den så kallade Kausalitetsprincipen. Denna innebär att vissa händelser framtvingar andra händelser, och detta sker enligt ett fast mönster, gång på gång, förutsatt att premisserna för händelseförloppet är desamma. Om jag håller en pappersbit över en ljuslåga, fattar pappersbiten eld. Om jag upprepar övningen, kan jag vara säker på att samma sak sker igen, och detta i ett oändligt antal fall, så länge det hela sker under exakt likadana förhållanden. Denna princip ter sig naturlig, och användes som en konstant i dåtidens vetenskapliga arbete.
Dock, skotten Hume hade en annan idé kring kausalitetsprincipen. Han menade att den inte existerade. Allt, sade han, är isolerade händelser, i sig oberoende av varandra. Det enda som får oss att se samband är vanan, och vanan kan vi inte stödja vetenskapliga fakta mot. Nu tog det hus i helvete. Åtskilliga vetenskapsmän och tänkare, ofta personer vars hela livsverk baserades helt eller delvis på kausalitetsprincipen, såg sig personligen kränkta, och protesterade mot Humes uttalande. Det akademiska grälet spreds över hela Europa, och frågan var så infekterad, att det ibland gick till handgripligheter.
En tysk filosof, Immanuel Kant, beslöt sig för att bringa ordning. Han var en mycket noggrann och ordningsam man (tysk!), och var den som löste den vetenskapsteoretiska nöten kring kausalitetsprincipens vara eller icke vara. Som verktyg i detta använde han sig av sina språkfilosofiska kunskaper, och utvecklade ett system i vilket han placerade kausalitetsprincipen, en tämligen invecklad process som vi kanske inte behöver gå in på nu. Om ingen vill? Kan vara kul? Eller nej förresten. Det är inte så kul när man tänker efter.
Hur som helst, Kant kunde i och med detta ge Hume rätt. Kausalitetsprincipen gäller inte, åtminstone inte rent teoretiskt. Men, hävdar Kant, vårt förnuft ger ändå denna princip giltighet. Han menar att vi tar del av omvärlden genom våra sinnen, en empirisk insamling av fakta. Men vi ordnar dessa intryck efter vissa principer styrda av vårt förnuft, alltså rationalistiskt.
Vilka principer är då dessa? Kant menade att det finns flera stycken, vilka alla fungerade som filter som underlättar vår förståelse av omvärlden. Vi har dels uppfattningen av rum, alltså den fysiska miljö i vilken vi agerar. Vi har också uppfattningen om tid, vilken i kombination med rummet genererar en tämligen hållfast men ändå varierande verklighet. Ytterligare ett ”filter” är just kausalprincipen. Vi ser mönster och system, som fungerar efter ett kausalt mönster, av nödvändighet, på samma sätt som vi uppfattar tid och rum av nödvändighet. Om dessa ”verklighetsfilter” skulle försvinna ur vårt medvetande, skulle hela vår uppfattning, allt, flyta ut i ett blint, idiotiskt kaos (Ja, en liten blinkning till H.P.Lovecraft där…). Följaktligen både gäller och inte gäller kausalitetsprincipen. Kant åstadkom en kompromiss, vilket ledde till att lugnet åter spred sig i Europas universitetshallar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar