Filosofiska personporträtt: Locke

John Locke (1632-1704) har spridda kvalitéer, med fingrarna i filosofi, politik, uppfostran och religion. Locke utbildades i Oxford, och ägnade sig framförallt åt medicin och kemi. Han var framgångsrik, vilket ledde till att han mellan åren 1667-1681 tjänstgjorde som personlig läkare och sekreterare åt en av Englands då mäktigaste politiker, Lord Shaftesbury, som presenterade honom för olika politiska och vetenskapliga grupper i London. I dessa sammanhang sög han åt sig och utvecklade idéer inom olika, ofta ganska spridda områden, och åtnjöt viss respekt bland just Londons intelligentia och akademiska elit (som på den tiden ofta bestod av samma personer). Locke reste mycket och hade en nära, ofta vänskaplig kontakt med andra av den tidens tänkare och vetenskapsmän.

Lockes främsta förtjänster rör sig primärt inom kunskapsfilosofiska områden, där hans idéer om att människan i grunden är som ett tomt ark, en tom tavla (”tabula rasa”), som skulle fyllas på med erfarenheter. Han menade att endast genom personliga erfarenheter kunde man på allvar veta någonting, även om han var mer än väl medveten om att våra sinnen ibland kunde bedra oss. Hans filosofiska resonemang kom att bli milstolpar inom både vetenskap och pedagogik, och det är kanske främst på grund av dessa tankar han är känd.

Hans filosofiska resonemang förringar dock på intet vis hans politiska idéer. Hans tankar kring samhället och dess uppbyggnad och styrelse spriddes och kom att påverka den politiska utvecklingen i hög grad. År 1690 gav han (anonymt, kanske för att vara på den säkra sidan) ut ”Two Treatises of Government”, ett politiskt verk vilket sammanfattade stora delar av hans teorier kring detta område. Locke intresserar sig för rättigheter, både medborgarnas och de styrandes, samt lagar och deras legitimitet i relation till verklig rättvisa. Liksom Hobbes utgår Lockes tankar från ett urtillstånd, ett naturtillstånd, där stat och skrivna lagar saknas. Ändå, menar Locke, kan i detta tillstånd några universella rättigheter konstateras, nämligen varje människas rätt till sin egen person och eget liv. Denna rättighet ger alla människor rätten att skydda sig. Detta var knappast något nytt, utan något alla kan skriva under på. Locke utökade dock naturrätten till att omfatta även egendom. Han menade att all egendom tillskansas genom arbete, på det ena eller andra sättet, och i allt arbete lägger människan ned lite av sig själv. Egendom får alltså inte kränkas eller hotas, på samma vis som att personen själv inte får det.

Trots sina rättigheter är människan som individ hela tiden utsatt, och som individ har man sällan ett adekvat skydd mot olika former av våld. Hjälpen mot detta, menar Locke, finner man i det mänskliga förnuftet. Vårt förnuft säger oss att ensamma är vi svaga, men att vi kan finna styrka tillsammans. Samarbete, och i förlängningen samhället, är en förnuftsbaserad lösning. Locke menar att individerna, genom att upprätta ett samhällskontrakt, avsäger sig vissa friheter, i utbyte mot skyddandet av liv, lem och egendom. Kontraktet är ömsesidigt, fursten måste uppfylla sin del, precis som undersåten måste uppfylla sin. Om en orättfärdig furste regerar, har folket rätt att avsätta denne.

Lockes idéer kom att bli mycket avgörande och bärande för moderna politiska riktningar, inte minst liberalismen, samt även hela samhällssystem, föga förvånande kapitalismen, som ju liberalismen vilar på.

Locke. Teriffic brainbox!