Ekosofi, optimism och pessimism

Ekosofi är en riktning som lanserades under 1970-talet av tänkare som norrmannen Arne Naess och svensken Rolf Edberg. Dessa menar att människan bör betrakta tillvaron utan att sätta de egna ekonomiskrelaterade förutsättningarna i centrum. Snarare bör vi ha en övergripande helhetssyn, se oss som en del i ett kosmiskt-biologiskt system vilket inbegriper såväl mikro som makrokosmos, atomer såväl som galaxer. En tydlig länk mellan 1970-talets ekosofi och Spinozas idéer är tydlig, men även andra äldre tiders filosofer kan sägas ha bidragit till ekosofin. Den måttfullhet, balans och harmoni som flera filosofer strävade efter intellektuellt, står på många sätt i konflikt med den av rent ekonomiskt vinstsyfte pådrivna miljöförstöringen vilken tycks bli alltmer allvarlig. Ekosofin menar att det i en insikt om människans del i naturen även finns en normativ morallära, vars främsta tema handlar just om en harmonisk hushållning av naturens resurser. Människan bör sträva att följa denna morallära, för att på så vis undgå en i annat fall säker och självförvållad undergång.

Mer värt än pengar...

Optimism och pessimism:

De filosofiska världsuppfattningarna rör inte bara en teoretisk tankebana, utan behandlar ofta också värderingar, dessa ofta synnerligen knutna till den upplevda verkligheten. Dessa värderingar kan naturligtvis skilja sig från varandra, då de formulerats av olika filosofer, det vill säga olika individer, alla med individuella temperament. Flera filosofer såg världen på ett eller annat sätt som perfekt och fullkomlig, förutsatt att man förstod den. Spinoza menade att verkligheten var detsamma som naturen, och förstår vi bara naturen, förstår vi verkligheten, och därmed även fullkomligheten. Platon menade att verkligheten var perfekt, då den sanna verkligheten utgjordes av idéevärlden. Om människan bara lär sig se denna bortom sinnevärlden så kan vi ta del av den sanna fullkomligheten. Ett problem uppstår dock i detta: Det urgamla, även inom religionen förekommande teodicéproblemet. Detta lyder följande: Om nu verkligheten i sig är så fullkomlig och bra, varför förekommer då en så stor mängd ofullkomlighet? Eller som en kristen skulle sagt det: Om nu Gud både är god och allsmäktig, varför finns det lidande?

Herakleitos var, precis som många andra, intresserad av detta problem. Han lade fram två förslag på lösningar. Det ena innebär i korthet att man måste ha det onda för att kunna erfara det goda. Spänningen mellan motsatser är en förutsättning för att livet skall ha en mening över huvud taget. Hans andra förslag går ut på att det onda i själva verket bara ter sig ont från människans begränsade synfält, men att på ett högre plan är det vi kallar ont nödvändigt för att hålla den kosmiska harmonin. ”För Gud är allt gott och skönt.”

Många filosofer hade en i grunden optimistisk verklighetssyn utan att låta sig drabbas av teodicéproblemet. Dessa menade snarare att bristerna i tillvaron berodde på denna fortfarande höll på att utvecklas, från det ofullkomliga onda till det godas perfektion. Detta tankesätt kallas utvecklingsoptimism och var mycket vanligt i 1700-talets Frankrike. För många filosofer kom denna utvecklingsfilosofi att ersätta den tidigare dominerande religiösa världsbilden. En speciell position intog dock Jean Jaques Rosseau (1712-1778), som menade att utveckling inte ledde människan framåt, utan snarare förledde henne i ett nät av förljugenhet och onaturlighet. Rosseau propagerade för att människan skulle återvända till ett ursprungligt naturtillstånd, en tillvaro utan kulturellt betingat moraliskt förfall. Även om Rosseau själv veknade i sin hårdnackade kritik mot det civiliserade samhället, kom hans idéer att påverka starkt flera senare tänkare, och gör det än i dag.

Under det sena 1800-talet lanserades en lära, vilken än i dag är en av de dominanta, nämligen positivismen. Denna vann sina första anhängare i Storbritannien under Herbert Spencer, men hade antytts tidigare i Frankrike av Auguste Comte. Comte menade att det första stadiet i mänsklig verklighetsuppfattning var det religiösa. Det andra var det metafysiska, alltså där de abstrakta idéerna introducerades, och det tredje är den positiva andens stadium, där vetenskapen är dominant och det metafysiska förkastas. Spencer arbetade vidare på detta, varvid positivismen utgörs av en sträng anti-metafysik, ofta empirisk, men också uppåtpekande närmast evolutionär lära. Vetenskap och förnuft är människans starkaste verktyg till att förstå verkligheten. Inget annat.

Betydligt dystrare (Eller var han det?) var Berlinaren Schopenhauer. Han menade att vi visserligen uppfattar det sanna, ”das Ding an sich”, tinget i sig, men att detta endast utgörs av vår egen vilja, vår strävan och våra drifter. Det är detta som styr oss, inte förnuftet, och viljan ingjuter falska illusioner och förhoppningar om en sann lycka. Denna är inte möjlig, då så fort vi uppnått ett stadie av lycka, snarare övergår i ett tillstånd av tristess, för att sedan söka efter en ny lyckonivå. Vår tillvaro består alltså av intervaller av strävan och långtråkighet, då och då avbrutna av behovsmättnad, som vi lurar oss själva att tro är lycka. Föga förvånande kallas Schopenhauers tankar för pessimism… Det är ingen idé att vara glad, för då blir man bara ledsen efteråt. Ha!