Argumentationsfel och debattknep

Några argumentatoriska grepp som ni kan använda när andan faller på, eller hitta hos era meningsmotståndare. Var så goda!

Känslotänkande

Propaganda och reklam använder sig i hög grad av känsloladdade uttryck. Det tämligen neutrala uttrycket ”påverkan” skulle positivt känsloladdat kunna ersättas med ”uppfostran”, eller negativt med ”hjärntvätt”. Vanliga termer med stark emotiv laddning används ofta, till exempel ”frihet”, ”rättvisa” eller ”demokrati”. Som debattanalytiker kan man inte kräva att sändaren skall vara objektiv, det är ingen, men man bör kräva att sändaren preciserar sina uttryck, förklara vad exakt han eller hon lägger in i sina termer. Detta kan sätta en hel del populistiska debattörer på pottkanten, och det är ju alltid roligt.

Välja mening åt en annan

Åtskilliga ord är tvetydiga, och man kan, om en debattör använder sig av ett sådant välja att förstå det på ett kanske annorlunda vis än vad sändaren verkligen menade. Här spelar sändarens bakgrund ofta en stor roll. Ett argument från en vänsterpolitiker kan direkt tolkas som stalinistiskt, en liberal kan förutsättas vara motståndare till allt statligt och liknande. Observera att ovan nämnda exempel är en negativ vinkling av tvetydigheten. Man kan naturligtvis även välja att förstå en term positivt, beroende på om det tjänar det egna syftet.

Den allmänna meningen

Ett påstående bör ha en grund, annars är det inte giltigt. Ofta kan grunden vara en allmänt accepterad sanning, vilken inte kan betvivlas. Ibland dock, saknas en faktisk grund. Då kan man som sändare hänvisa till ”den allmänna meningen”, argumentum ad populum, som det så tjusigt heter på latin. Rent sakmässigt finns det inget stöd för ett argument bara för att många påstås tycka så, men detta hindrar inte att detta knep används flitigt. Ofta balanserar dessa argument på gränsen till rena fördomar.

Auktoritetstro

Att stödja sig mot en auktoritet är ofta bra i en debatt. Men man kan naturligtvis missbruka detta stöd. Att exempelvis hänvisa till en auktoritet i ett ämne när man i själva verket behandlar ett annat, ger ingen egentlig giltighet för argument. Att hänvisa till ickeseriösa (eller icke-existerande, typ Vitamininstitutet i Geneve) auktoriteter och liknande är naturligtvis också en metod. Mer riskfyllt, då det är lättare att genomskåda, men funkar för stunden.

Personargument

Ett fult debattknep, men ack så ofta förekommande. Innebär i princip att man dömer ut en persons argument på grund av dennes personlighet eller utseende.

Undanmanöver

Påminner om personargument, men innebär att man medvetet styr diskussionen från dess ursprungliga fråga till ett annat ämne, gissningsvis ett sådant man har fler giltiga argument eller behärskar bättre.

Svart eller vitt

Man kan i en diskussion forcera fram en situation där det endast existerar två alternativ. Ofullständig disjunktion kallas detta, och försätter ofta debattmotståndaren i en ofrivillig valsituation, en diskussionsmässig rävsax.

Otillförlitliga källor

Att manipulera källor, textmässiga eller audiovisuella är ett vanligt och väl beprövat knep. Detta kan ske medvetet eller omedvetet. Att bygga en argumentation på ögonvittnen kan vara ett typexempel på omedvetet användande av detta knep, då, vilket vi alla vet efter momentet om kunskap och verklighet, vi inte kan lita på våra sinnen.

Tar argumenten slut kan man ju alltid ta till det gamla hederliga våldet. Brukar funka ganska bra!

Men som sagt, ovan redovisade knep är inte speciellt trevliga. Det bästa är att vara ärlig, öppen, och att kramas då och då. Det mår ni själva så mycket bättre av. Pröva!

Fortsättning språkfilosofi

Språkets funktioner

Vårt språk fyller flera olika funktioner, vilka ofta klassas in i olika underfunktioner. Dessa är exempelvis följande:

Informativ funktion:

Detta säger sig självt. Denna funktion innefattar alla former av utsagor vilkas syfte är att föra vidare information. Denna funktion förutsätter en sändare och en mottagare. En informativ sats har alltid ett sanningsvärde, den kan vara sann eller falsk.

Expressiv funktion:

Uttryck av känslor, önskningar och värderingar ingår i denna funktion. I expressiva satser finns inget sanningsvärde, då känslouttryck inte säger speciellt mycket om verkligheten. I vissa sammanhang delas denna funktion i två, den expressiva och den evokativa. Den evokativa funktionen försöker väcka eller framkalla en känsla. Gränsen mellan dessa två är dock hårfin och tämligen flytande.

Preskriptiv funktion:

Kallas också apellfunktion, och inbegriper uppmaningar och befallningar. Inte heller satser ur denna funktion har något sanningsvärde.

Performativ funktion:

Genom en preskriptiv sats kan verkligheten påverkas indirekt, en order kan få någon att utföra något vilket alltså inverkar på omvärlden. En performativ sats påverkar i sig verkligheten, i princip i samma tillfälle då satsen uttalas. Exempel skulle kunna vara dop, domar och löften.

Social funktion: Denna funktions uppgift är att skapa eller upprätthålla sociala relationer. Hälsningsfraser hör hit, till exempel.

Preskriptiv funktion. Som bara den.

Ibland kan flera funktioner vara aktiva samtidigt. Exempel kan till exempel vara uttalandet ”Vackert väder idag”, vilket visserligen är en expressiv sats, men också i regel i hög grad en social sådan. Vidare kan kombinationen av funktioner vara nödvändiga för att samtal överhuvud taget skall kunna föras. Ett rent utbyte av information, alltså ett flöde av enbart informativa satser, blir snabbt opersonligt och otrevligt, samt att sändarens ställningstaganden förblir okända. Ett gott samtal kräver oftast att flera funktioner kombineras.

Vidare är det av vikt att man håller reda på i vilken situation en sats uttalas, då detta utan tvekan kan påverka en sats funktion. Funktionen eller funktionerna kan förändras rejält beroende på situationen, vilket därmed helt kan komma att påverka det budskap sändaren tänkt sig att föra fram. För att förstå en sats funktioner, och därmed dess innebörd, måste man därmed hålla reda på och ta hänsyn till olika kommunikationsfaktorer. Dessa kan sammanfattas enligt följande:

1. Själva satsen
2. Avsändaren
3. Mottagaren
4. Den situation i vilken sändaren befinner sig, då denne vänder sig till mottagaren.

Exempel: När den hårt prövade statsministern säger ”Nu är det slutfuskat.”, är denna sats performativ. Det är en verklighet som skapas i och med uttalandet. En minister säger samma sak till en annan minister, men i detta fall är uttalandet informativt, det är en upplysning, eller kanske expressivt, om ministern tycker detta är ett dåligt uttalande. Notera att i det senaste fallet brukar detta markeras genom tonläge eller minspel. Budskapet skiftar funktion ytterligare en gång, då ordningsmakten, eller varför inte en beväpnad pöbel, uppmanar ministrarna att sluta upp med det de sysslar med…

Ytterligare något man bör tänka på i olika konversationssituationer är sändarens och mottagarens referensramar. En sats kan betyda helt olika saker för folk med olika bakgrund, då deras referensramar inte överrensstämmer. Detta kan beröra allt från allvarliga frågor till mer lättsamma och triviala sådana. Speciellt stor vikt har referensramen i estetiska frågor, men även i värderande och etiska frågor är referensramarna mycket viktiga. Exempel: ”Fan vad grymt!” eller ”Helt iskallt!”. Bra eller dåligt?

Argumentation och argumentationsanalys

En god kunskap kring språket och dess funktioner är av vikt för att kunna förstå den påverkan vi ständigt utsätts för genom detta. Vår verklighet prövas och omprövas ständigt via språket, och inte sällan försöker olika intressenter påverka dessa ständiga ställningstaganden, så att vi, på ett individuellt plan eller som grupp, skall uppfatta tingen på ett vis vilket mer gynnar sagda intressenter. Detta är en kontinuerligt pågående process, varför det kan vara intressant att studera de olika tekniker och metoder vi och ”de” använder för att få igenom gällande argument.

Vill man analysera en argumentation, bör man dels tolka denna, dels pröva den. Genom tolkningen försöker man fokusera på vad sändaren försöker få fram, vad han eller hon argumenterar för, men också vad denne argumenterar mot. Prövar man argumentationen fokuserar man snarare på om argumentationen följer logiska regler, om argumenten är hållbara. Hållbarheten är nödvändig för att argumentationen skall kunna stödja den argumenterandes åsikter. Ibland är argumentationen välgrundad, den följer ”spelets regler”. Ibland gör den inte det, utan har en eller flera brister. Ofta är dessa brister oavsiktliga, och kan bero på dålig argumentatorisk träning, eller ett alltför starkt känslomässigt engagemang (fäktas aldrig när du är arg…). Ibland, dock, finns felen där rent medvetet, för att förvilla och genom oärliga medel ge den ene argumenteraren ett orättfärdigt övertag. Dessa debattknep eller ibland rent demagogiska argument förlorar naturligtvis all sin kraft om de avslöjas, men detta är inte alltid det lättaste.

Aldrig när du är arg...

I detta är det dock viktigt att påpeka att i en debatt kan det finnas flera olika, men alla lika gällande argumentationer. Flera ställningstaganden innebär naturligtvis inte att några bygger på olika debattknep, de är helt enkelt bara olika ställningstaganden. Ibland kan det som åhörare vara svårt att hänga med, eller som nyintroducerad i ämnet skapa sig en uppfattning. Ett knep att bena ut vad som faktiskt sägs i en debatt är att göra en pro-et-contra-lista. I denna för man helt enkelt in de olika positionernas huvudargument, för att sedan lättare kunna studera dessa, eller helt matematiskt jämföra antalen och efter detta resultat bilda sin egen uppfattning.

Exempel:

Fotboll

Pro Contra

Stärker fysiken Fysiken kan stärkas på andra vis

Populärt folknöje Tar fokus från andra sporter

Håller ungdomar borta från droger Är en grogrund för huliganism

Kostar samhället för mycket

Stör vanlig TV

Naturligtvis kan fler argument räknas upp, av olika tyngd och dignitet.

Uppgift:

Utgå från en debattartikel i valfri tidning. Försök analysera argumentationen med hjälp av de verktyg angivna ovan, samt listan med argumentationsfel och debattknep. Hittar du några fel eller knep i argumentationen? Anser du att debattinlägget håller? Skriv ned ungefär ett par tre sidor om din argumentationsanalys, avsluta gärna med dina egna åsikter och tankar. Glöm inte att bifoga artikeln.

Språkfilosofi I

Förutom en tendens att fundera kring verkligheten och vad sann kunskap är, kan ett utmärkande drag hos människan vara användandet av ett språk. Vi är utan tvekan, åtminstone så vitt vi vet, den organism som har störst kapacitet att förmedla oss till andra av vår sort, och som också utnyttjar denna (Kapaciteten alltså, inte andra av vår sort. Eller jo, de också.). Med risk för att verka tjatig, det finns naturligtvis andra arter vilka använder språk för att kommunicera: Apor, olika varianter av havsdäggdjur, fåglar etc., använder alla olika former av kommunikation, vilka i en filosofisk definition skulle kunna klassas som språk. Detta kan givetvis diskuteras, men då måste man först definiera vad språk faktiskt är.

Flera definitioner av språk är tillgängliga, vilka påvisar vilket vitt begrepp språk faktiskt innebär:

Till att börja med har vi naturligtvis det talade språket, den kanske vanligaste definitionen, men också oerhört varierad.

Vidare följer det för oss ”civiliserade” människor så viktiga skriftspråket, unikt i sin funktion att lagra information. Till skriftspråk hör också matematiska formler och liknande. En vanlig villfarelse är att skrift förutsätter tecken på en plan yta, en något för snäv definition. De olika system av knutar eller pärlor vilka dominerade på de amerikanska kontinenterna före spanjorernas ankomst är goda exempel på skrift utan vare sig penna eller papper.

Inom språkkategorin kan också placerar människans gester och liknande, det vill säga kroppsspråket, samt olika former av signaler, målningar, klädkoder, ritningar och kartor, för att ge några exempel. De senare sätts dock ofta vid sidan av språket, i kategorin teckensystem. Det beror på hur generös man vill vara i sin definition.

Symboler och signaler

Språket och liknande teckensystem består av tecken, vilka i sin tur består av symboler eller signaler.

Symbolen har en innebörd, vilket gör att man via symbolen kan framföra information eller diskutera något, även när det intressanta objektet inte är närvarande. Ordet hund är till exempel symbol för arten hundar.

Signalen har en utpräglad praktisk funktion och är i regel begränsad i tid och rum. Det som signaleras brukar, när signalen ges, finnas i närheten. En uppskattande vissling brukar således oftast genomföras då en representant för det motsatta (eller samma, här har vi inga fördomar) könet kommer gående. Signaleras detta alltför långt innan kan den signalerande ofta betraktas som extremt hoppfull, signaleras för långt efter verkar den signalerande antingen oerhört sen i reaktionen eller kanske osäker på vilken planhalva han eller hon spelar.

Tölpar!

Ord kan vara både symboler och signaler, dock sällan vid samma tillfälle. ”Statsministern” kan till exempel användas i en lärobok i statsvetenskap. Då är ordet en symbol. I ett annat sammanhang, då till exempel olika riksdagsmän står och skvallrar om sin nye chef och denne just kommer in i rummet, är ”statsministern” en signal som skall påkallas uppmärksamhet om att denne nu finns inom hörhåll.

Semantik

Läran om språket kallas semantik, från grekiskans semainein, vilket betyder ungefär ”ge tecken”. Semantiken kan vara antingen lingvistisk eller filosofisk. Den lingvistiska semantiken behandlar främst betydelser och förändring av betydelser hos ord. Filosofisk semantik innebär analys av semantiska termer, det vill säga de termer som åsyftar relationen mellan tecken (ord, namn etc.) och det som betecknas av detta. Semantiska termer är: Tecken, betydelse, mening, språkfunktion, konnotation och denotation, samt även sanning.

Termen mening kan orsaka problem, något som uppmärksammats och studeras inom semantiken. Ofta förekommer ett missförhållande mellan ord och ting, då ett ord ofta kan betyda flera ting, och ett ting kan betecknas av flera ord. Detta kan leda till förvirring, missuppfattningar och även rena strider om ord.

Ofta används till exempel ordet semiotik som liktydigt med semantik, trots att det finns en tydlig skillnad. Semiotik (Gr. Simeon, tecken) handlar ofta om en mer övergripande teckenteori än semantiken, och visar lika stort intresse för andra system som för det talade eller skrivna språket. Ej att förväxla med semiologin, vilken inte är filosofisk utan snarare en kultur- eller samhällsvetenskap.

Ord och begrepp

Det är viktigt att skilja mellan oret och det begrepp det åsyftar. Ofta finns det flera ord till samma begrepp (synonymer). Om man dessutom börjar räkna in andra språk, ökar mängden ord för samma begrepp enormt (människa, Mensch, human, humain, och så vidare…).

Samtidigt kan ett och samma ord uttrycka flera olika begrepp. Sådana ord kallas homonymer, och kan exemplifieras med ord som bok, hov, bila, tåg och så vidare. Ofta stavas de lika, men uttalas olika, varpå de kallas homografer. Ett resonemang skjuts snabbt i sank om man som sändare inte håller reda på ordens flertydighet eller mångtydighet.

Denotation och konnotation

Ordet hund denoterar, det vill säga åsyftar, begreppsomfånget hund eller alla individer av arten hund. Dessa, hundarna alltså, utgör ordets referens. Ordet konnotation innebär alla de egenskaper vi anger för att beskriva arten hund, till exempel skäller, rovdjur, viftar på svansen när de är glada etcetera. Ett ord har ofta flera konnotationer och till dessa flera svarande denotationer. Förutom den definierande konnotationen har ord ofta en emotiv, alltså känslomässig sådan också. Ett ord som misshandel skulle kunna definieras som ”individ eller individer med överlägsen fysisk kapacitet åsamkar en eller flera med lägre sådan skada och smärta”. Alla som har utsatts för misshandel skulle nog lägga in lite mer i definitionen, till exempel skräck och maktlöshet. Föga förvånande är den emotiva konnotationen av ord i princip lika varierande som individer.

Ett problem uppstår kring denotation och konnotation: Vissa ord har en tydlig konnotation, men ingen denotation, till exempel fantasiskapelser och liknande. Samtidigt finns det ord som har denotation, men som saknar konnotation. Dessa är till exempel egennamn, vilka kan denotera alla varelser som fått detta. Det finns utöver detta ingen som helst beskrivning av individen i övrigt, bara ett namn kan inte ingå i en personbeskrivning. Naturligtvis finns det undantag, då vissa egennamn kan beteckna vissa egenskaper: ”En riktig Hitler” om någon riktigt otrevlig, eller ”värsta Romeon” om en osedvanligt snygg kille, till exempel.

1. ”Olle”

Denoterar Konnoterar

Alla som heter Olle Konnotation saknas.

2. ”Drake”

Denoterar Konnoterar

Denotation saknas, det finns inga drakar. Fantasivarelse, ödla som sprutar eld

3. ”Reptil”

Denoterar Konnoterar

Alla reptiler som finns. Växelvarma ryggradsdjur vilka lägger ägg.

Finns inte, tyvärr. Eller inte tyvärr förresten.

Övning: Språk, symboler och signaler

Denna övning går ut på att du skall diskutera olika språkliga former, olika symboler och olika signaler. Sök varianter i samhället, på gatan, i hemmet, på televisionen eller andra sammanhang. Beskriv ett par exempel ur varje kategori, och diskutera vad de innebär generellt, för vissa grupper och för dig som individ. Kan vissa språkliga former, symboler och signaler betyda olika saker för olika människor? Diskutera. Försök att vara så varierad som möjligt, och försök att vara tydlig i dina beskrivningar. Ofta kan detaljer ha en stor och viktig innebörd.

Och vad fan signalerar du?

Filosofiska personporträtt: Locke

John Locke (1632-1704) har spridda kvalitéer, med fingrarna i filosofi, politik, uppfostran och religion. Locke utbildades i Oxford, och ägnade sig framförallt åt medicin och kemi. Han var framgångsrik, vilket ledde till att han mellan åren 1667-1681 tjänstgjorde som personlig läkare och sekreterare åt en av Englands då mäktigaste politiker, Lord Shaftesbury, som presenterade honom för olika politiska och vetenskapliga grupper i London. I dessa sammanhang sög han åt sig och utvecklade idéer inom olika, ofta ganska spridda områden, och åtnjöt viss respekt bland just Londons intelligentia och akademiska elit (som på den tiden ofta bestod av samma personer). Locke reste mycket och hade en nära, ofta vänskaplig kontakt med andra av den tidens tänkare och vetenskapsmän.

Lockes främsta förtjänster rör sig primärt inom kunskapsfilosofiska områden, där hans idéer om att människan i grunden är som ett tomt ark, en tom tavla (”tabula rasa”), som skulle fyllas på med erfarenheter. Han menade att endast genom personliga erfarenheter kunde man på allvar veta någonting, även om han var mer än väl medveten om att våra sinnen ibland kunde bedra oss. Hans filosofiska resonemang kom att bli milstolpar inom både vetenskap och pedagogik, och det är kanske främst på grund av dessa tankar han är känd.

Hans filosofiska resonemang förringar dock på intet vis hans politiska idéer. Hans tankar kring samhället och dess uppbyggnad och styrelse spriddes och kom att påverka den politiska utvecklingen i hög grad. År 1690 gav han (anonymt, kanske för att vara på den säkra sidan) ut ”Two Treatises of Government”, ett politiskt verk vilket sammanfattade stora delar av hans teorier kring detta område. Locke intresserar sig för rättigheter, både medborgarnas och de styrandes, samt lagar och deras legitimitet i relation till verklig rättvisa. Liksom Hobbes utgår Lockes tankar från ett urtillstånd, ett naturtillstånd, där stat och skrivna lagar saknas. Ändå, menar Locke, kan i detta tillstånd några universella rättigheter konstateras, nämligen varje människas rätt till sin egen person och eget liv. Denna rättighet ger alla människor rätten att skydda sig. Detta var knappast något nytt, utan något alla kan skriva under på. Locke utökade dock naturrätten till att omfatta även egendom. Han menade att all egendom tillskansas genom arbete, på det ena eller andra sättet, och i allt arbete lägger människan ned lite av sig själv. Egendom får alltså inte kränkas eller hotas, på samma vis som att personen själv inte får det.

Trots sina rättigheter är människan som individ hela tiden utsatt, och som individ har man sällan ett adekvat skydd mot olika former av våld. Hjälpen mot detta, menar Locke, finner man i det mänskliga förnuftet. Vårt förnuft säger oss att ensamma är vi svaga, men att vi kan finna styrka tillsammans. Samarbete, och i förlängningen samhället, är en förnuftsbaserad lösning. Locke menar att individerna, genom att upprätta ett samhällskontrakt, avsäger sig vissa friheter, i utbyte mot skyddandet av liv, lem och egendom. Kontraktet är ömsesidigt, fursten måste uppfylla sin del, precis som undersåten måste uppfylla sin. Om en orättfärdig furste regerar, har folket rätt att avsätta denne.

Lockes idéer kom att bli mycket avgörande och bärande för moderna politiska riktningar, inte minst liberalismen, samt även hela samhällssystem, föga förvånande kapitalismen, som ju liberalismen vilar på.

Locke. Teriffic brainbox!

Ekosofi, optimism och pessimism

Ekosofi är en riktning som lanserades under 1970-talet av tänkare som norrmannen Arne Naess och svensken Rolf Edberg. Dessa menar att människan bör betrakta tillvaron utan att sätta de egna ekonomiskrelaterade förutsättningarna i centrum. Snarare bör vi ha en övergripande helhetssyn, se oss som en del i ett kosmiskt-biologiskt system vilket inbegriper såväl mikro som makrokosmos, atomer såväl som galaxer. En tydlig länk mellan 1970-talets ekosofi och Spinozas idéer är tydlig, men även andra äldre tiders filosofer kan sägas ha bidragit till ekosofin. Den måttfullhet, balans och harmoni som flera filosofer strävade efter intellektuellt, står på många sätt i konflikt med den av rent ekonomiskt vinstsyfte pådrivna miljöförstöringen vilken tycks bli alltmer allvarlig. Ekosofin menar att det i en insikt om människans del i naturen även finns en normativ morallära, vars främsta tema handlar just om en harmonisk hushållning av naturens resurser. Människan bör sträva att följa denna morallära, för att på så vis undgå en i annat fall säker och självförvållad undergång.

Mer värt än pengar...

Optimism och pessimism:

De filosofiska världsuppfattningarna rör inte bara en teoretisk tankebana, utan behandlar ofta också värderingar, dessa ofta synnerligen knutna till den upplevda verkligheten. Dessa värderingar kan naturligtvis skilja sig från varandra, då de formulerats av olika filosofer, det vill säga olika individer, alla med individuella temperament. Flera filosofer såg världen på ett eller annat sätt som perfekt och fullkomlig, förutsatt att man förstod den. Spinoza menade att verkligheten var detsamma som naturen, och förstår vi bara naturen, förstår vi verkligheten, och därmed även fullkomligheten. Platon menade att verkligheten var perfekt, då den sanna verkligheten utgjordes av idéevärlden. Om människan bara lär sig se denna bortom sinnevärlden så kan vi ta del av den sanna fullkomligheten. Ett problem uppstår dock i detta: Det urgamla, även inom religionen förekommande teodicéproblemet. Detta lyder följande: Om nu verkligheten i sig är så fullkomlig och bra, varför förekommer då en så stor mängd ofullkomlighet? Eller som en kristen skulle sagt det: Om nu Gud både är god och allsmäktig, varför finns det lidande?

Herakleitos var, precis som många andra, intresserad av detta problem. Han lade fram två förslag på lösningar. Det ena innebär i korthet att man måste ha det onda för att kunna erfara det goda. Spänningen mellan motsatser är en förutsättning för att livet skall ha en mening över huvud taget. Hans andra förslag går ut på att det onda i själva verket bara ter sig ont från människans begränsade synfält, men att på ett högre plan är det vi kallar ont nödvändigt för att hålla den kosmiska harmonin. ”För Gud är allt gott och skönt.”

Många filosofer hade en i grunden optimistisk verklighetssyn utan att låta sig drabbas av teodicéproblemet. Dessa menade snarare att bristerna i tillvaron berodde på denna fortfarande höll på att utvecklas, från det ofullkomliga onda till det godas perfektion. Detta tankesätt kallas utvecklingsoptimism och var mycket vanligt i 1700-talets Frankrike. För många filosofer kom denna utvecklingsfilosofi att ersätta den tidigare dominerande religiösa världsbilden. En speciell position intog dock Jean Jaques Rosseau (1712-1778), som menade att utveckling inte ledde människan framåt, utan snarare förledde henne i ett nät av förljugenhet och onaturlighet. Rosseau propagerade för att människan skulle återvända till ett ursprungligt naturtillstånd, en tillvaro utan kulturellt betingat moraliskt förfall. Även om Rosseau själv veknade i sin hårdnackade kritik mot det civiliserade samhället, kom hans idéer att påverka starkt flera senare tänkare, och gör det än i dag.

Under det sena 1800-talet lanserades en lära, vilken än i dag är en av de dominanta, nämligen positivismen. Denna vann sina första anhängare i Storbritannien under Herbert Spencer, men hade antytts tidigare i Frankrike av Auguste Comte. Comte menade att det första stadiet i mänsklig verklighetsuppfattning var det religiösa. Det andra var det metafysiska, alltså där de abstrakta idéerna introducerades, och det tredje är den positiva andens stadium, där vetenskapen är dominant och det metafysiska förkastas. Spencer arbetade vidare på detta, varvid positivismen utgörs av en sträng anti-metafysik, ofta empirisk, men också uppåtpekande närmast evolutionär lära. Vetenskap och förnuft är människans starkaste verktyg till att förstå verkligheten. Inget annat.

Betydligt dystrare (Eller var han det?) var Berlinaren Schopenhauer. Han menade att vi visserligen uppfattar det sanna, ”das Ding an sich”, tinget i sig, men att detta endast utgörs av vår egen vilja, vår strävan och våra drifter. Det är detta som styr oss, inte förnuftet, och viljan ingjuter falska illusioner och förhoppningar om en sann lycka. Denna är inte möjlig, då så fort vi uppnått ett stadie av lycka, snarare övergår i ett tillstånd av tristess, för att sedan söka efter en ny lyckonivå. Vår tillvaro består alltså av intervaller av strävan och långtråkighet, då och då avbrutna av behovsmättnad, som vi lurar oss själva att tro är lycka. Föga förvånande kallas Schopenhauers tankar för pessimism… Det är ingen idé att vara glad, för då blir man bara ledsen efteråt. Ha!

Filosofiska personporträtt: Descartes

René Descartes föddes i centrala Frankrike år 1596 under tämligen välbärgade förhållanden. Han fick sin grundläggande utbildning på den berömda Jesuitskolan Collège Royal i Anjou, och gick sedan vidare för att studera juridik vid universitetet i Poitiers. Efter avlagd examen (År1616. Tjugo år och färdig jurist. Det ni!) flyttade han till Nederländerna för att utbilda sig på militärhögskola där.

I Nederländerna blev han alltmer intresserad av modern fysik och matematik. Enligt honom själv skall han under denna period i en dröm fått insikten om den rena kunskapen, som han menade vilade i matematiken.

Descartes reste en hel del i Europa, dels privat, dels ”i tjänsten”. Det stora krig som kom att kallas det trettioåriga kriget rasade som bäst, och med sin militära utbildning i ryggen deltog naturligtvis även Descartes. Under sina resor tog han del av olika vetenskapsmäns och tänkares idéer, och började även formulera sina egna uppfattningar.

Då han slutat kriga började han på allvar ägna sig åt att skriva filosofiska verk. Han hade tagit till sig Kopernicus astronomiska idéer, vilket syns i hans texter, och även ledde till att flera inte fick publiceras i det katolska Frankrike. Den påvliga kyrkan satte som bekant inte stort värde på vetenskapliga nyheter under denna tid, vilket inte minst visats i tydlighet under rättegången mot Galileo Galilei. Ointresserad av att dela Galileis öde, flyttade Descartes år 1628 till Nederländerna. En tankemässig liberalism rådde i dessa områden, varpå Descartes kunde arbeta och verka i fred och ro.

Descartes hade mycket stora och goda kunskaper inom flera ämnen. Förutom filosofi var han framstående inom matematik och fysik, och behärskade även musik. Han skrev flera böcker, vilka ofta beskrivs som mycket välskrivna, nästan dramatiska, trots sitt kanske enligt många ”torra” ämne. Tidigare filosofer hade i mångt och mycket baserat sina resonemang på metafysiska antaganden, men Descartes bröt med detta då han menade att om man skall diskutera tingen måste man först diskutera vad vi över huvud taget vet, och kan veta. Descartes krävde säkra kunskapsfundament, vilket han lägger fram i sitt rationalistiska tankemönster.

Descartes rykte och skrifter spreds, och han blev lite av en kändis. En som fick upp ögonen för honom var Sveriges drottning, Kristina. Hon var själv intresserad av filosofi, och bjöd in Descartes att bo i Stockholm för att kunna underhålla och undervisa drottningen. Descartes var inte speciellt intresserad, men efter ihärdiga inbjudningar gav han med sig, och flyttade från en tämligen bekväm tillvaro till det kalla, dragiga slottet Tre Kronor i Stockholm i ”isens, björnens och klippornas land”.

Descartes hälsa hade aldrig varit stark, han hade varit sjuklig sedan barnsben. Att utsätta sig för det bistra skandinaviska klimatet (det var dessutom kallare då, en liten istid), samt drottningens nycker (han kunde bli väckt klockan halv fyra på morgonen och vara tvungen att gå till drottningens gemak, bara för att hon vaknat och känt sig sugen på att diskutera filosofi…), blev för mycket för Descartes. Efter bara några månader insjuknade han i lunginflammation, och avled den 11/2 år 1650. Snyggt jobbat, Kristina!

Flera av de filosofiska tankar Descartes utvecklade är än i dag i högsta grad aktuella, hans rationella modell för kunskap åberopas fortfarande, även om empiristiska metoder kanske dominerar. Descartes kan utan tvekan räknas som en av de största, och hans namn dyker ständigt upp i filosofiska sammanhang.

Descartes. Han tänkte, alltså fanns han.

Verklighet, Aristoteles och andra…

Den enligt vissa texter fåfänge och snobbige Aristoteles följde Platon och dennes akademi under ungefär tjugo år. Han tog till sig mycket av sin läromästare, men utformade så småningom sina egna idéer. Platons tankar kring en idévärld och en sinnevärld var i sin utformning ytterst dualistisk, det vill säga grundade sig på två separerade krafter. Denna princip återfinns även i flera andra sammanhang, inte minst de religiösa.

Aristoteles: All this and brains too!

Aristoteles höll i detta avseende inte med Platon, utan drog ned idéerna till sinnevärlden, och förkastade tanken kring en idévärld. Han menade att alla idéer finns i den värld vi själva erfar, det vill säga sinnevärlden. Platon hade sagt att då idévärlden var fullkomlig och perfekt, var sinnevärlden fylld av brister och oförnuft. Aristoteles hade en ljusare, mer positiv syn på sinnevärlden, då han påpekade att det är i sinnevärlden idéer uppstår och det sanna förnuftet förekommer.

Form och materia:

Även om Aristoteles som nämnt inte höll med Platon och dennes idé om två världar , förklarade han likväl världen utifrån två faktorer, nämligen form och materia. Han menade att allting var skapat av materia, som skulle kunna liknas vid en skiss. All materia i sin tur strävar efter sin form, som alltså är all materias mål. Dock, Aristoteles teori innefattar ett inslag av relativism, då en materia strävar mot en form, men denna form kan i sin tur vara materian som strävar mot något högre. Materia behöver inte vara kroppslig, utan kan vara av själslig natur. I Aristoteles världsbild strävar alltså allt mot högre mål, han lägger in en tydlig värdeskala i alltets existens. All materia har en potentialitet, det vill säga en möjlighet, och en aktualitet, det vill säga ett verklighetsläge. I grunden, menade Aristoteles, fanns det en urmateria, den rena materien, där ingen som helst potentialitet hade utnyttjats. Denna rena materia är ofattbar och saknar egentligen både värde och verklighet. Motpolen till den rena materien blir då föga förvånande den rena formen, så högt upp i utvecklingen att den förverkligat all potentialitet. Aristoteles jämställer den rena formen med Gud, och kallade den ”Den orörlige röraren” då gud sätter alla ting i rörelse utan att själv ingripa i skeendet, då allt ändå strävar mot sin högsta potentiella form.

Aristoteles tankar kom att påverka många områden, inte minst psykologi och zoologi, vetenskaper han själv lade grunden till. Senare, då kristendomen dominerade Europa, försökte många sammanfoga Aristoteles tankar med kristen filosofi. Syntesen av dessa är fortfarande gällande på många håll.

Även den vid det här laget inte obekante Descartes hade sina teorier om verkligheten. Descartes var utpräglad dualist, och menade att de två verkligheterna var den andliga och den materiella. Han kallade dessa två för substanser, vilka kännetecknas av tänkande respektive utsträckning. De är helt separerade, men en viss kommunikation förekommer. Exempel på denna kommunikation är att vi, det vill säga anden, kan påverka vår materiella kropp att röra sig. Vidare kan vår kropp, om den skadar sig, påverka anden så att vi känner smärta eller obehag. Den materiella världen lyder helt mekanikens lagar, det finns inga möjligheter till slump. Naturligtvis förekommer Gud i Descartes verklighetsbild. Gud står över de två substanserna, vilka bägge är ändliga, det vill säga de är begränsade. Gud är inte begränsad, utan oändlig, och kan styra över både det andliga och det materiella, över allt tänkande och all utsträckning.

Holländaren Spinoza (1632-1677) Utgick från Descartes, men tog avstånd från dualismen. Han menade att verkligheten i själva verket utgjordes av en enda substans, ”det absoluta”. Denna substans är oberoende av allt annat, men allt annat är beroende av den. Andligt (tanke) och materiellt (utsträckning) är enligt Spinoza inga självständiga substanser utan bara två attribut av det absoluta, av den enda substansen. Denna har oändligt många attribut, men vi människor känner endast de två nämnda. Alla företeelser och fenomen är så kallade modi inom dessa attribut, och allt materiellt har en andlig motsvarighet, vilket innebär en balans och harmoni i substansen. Denna lära kallas parallellteorin. Enligt Spinoza var substansen identisk med naturen, och därmed också med Gud. Gud var enligt Spinoza inte personlig, utan snarare naturens principer. Detta medförde att han har kallats ateist eller panteist. Oavsett kan ett tydligt religiöst inslag spåras i hans texter, han menade att om man upplever sig själv som en del av naturen var man också en del av Gud, och han påtalade en intellektuell kärlek till Gud. Spinozas tankar har kommit att påverka i hög grad den moderna filosofiska riktning som kallas ekosofi. Mer om detta nästa gång…

Spinoza: Modern guy!

Metafysik och greker

Vi kan konstatera att olika filosofer har haft varierande uppfattningar om världen vi lever i. Vissa har propagerat för en definitiv, om än för oss möjligen ogripbar yttervärld, medan andra har lutat åt mer illusoriska, av våra sinnen uppbyggda och beroende världsstrukturer. Många filosofer har under funderat kring just världen i sig, och har naturligtvis kommit med olika idéer. Några av dessa kallas för metafysikerna. Deras filosofiska utgångspunkt är att världen är förgänglig. De eventuella illusionerna vi har om verkligheten försvinner i samma ögonblick vårt medvetande dör, de fysiska tingen i yttervärlden vittrar sönder i olika hastighet, men slutstationen för både tanke och materia är förintelse. Metafysikerna menade (och menar, det finns metafysiker i vår tid) att det måste finnas något som står över denna verklighet, en ”sann verklighet”, som är bestående och inte utsätts för destruktiv förändring. Denna verklighet är givetvis perfekt, helt befriad från vår egen verklighets brister. Ofta menar metafysikerna att den perfekta, överfysiska världen, som i sig är helt andlig, representeras i vår värld i princip endast av våra mänskliga själar.

Kritik mot metafysiken:

Då en metafysisk värld är just andlig, blir den väldigt svår att konkretisera. I västvärlden i dagsläget är en förutsättning för sanning ofta att man kan pröva sitt påstående, i regel empiriskt. Detta blir svårt då det handlar om det andliga, varför metafysik ofta avfärdas som meningslöst, eller i alla fall inte platsande i modern vetenskap och forskning.

Försvar av metafysiken:

Kritiken av metafysiken kan visserligen anses berättigad ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv, men, menar många, vårt samhälle består av mycket mer än rena fakta. Stora delar av våra liv fylls av fenomen vilka är oberoende av bevisliga fakta, framförallt inom områden som konst, litteratur och musik. Går man dessutom in i religiösa frågor, är metafysiken avgörande. Vidare har stor del av vår kultur utvecklats under starkt inflytande av metafysiska tankebanor. Dessa faktorer, menar metafysikens försvarare, räcker gott och väl för att fortsätta studera metafysik, och framförallt inte förringa eller förkasta den. De menar att det metafysiska berör oss minst lika mycket som det fysiska.

De grekiska naturfilosoferna:

Tankarna kring en högre, bestående verklighet är inte nya. Redan i det antika Grekland förekom dessa, då filosofer som Thales, Anaximandros och Anaximenes (alla ca 500fkr. från staden Miletos nuvarande Turkiets kust) funderade kring något bestående, som stod över alla växlingar och förändringar. De menade att detta måste vara ett urämne, som kunde anta olika former:

Thales: Vatten

Anaximandros: Urämnet är något obestämt, ”det obegränsade”.

Anaximenes: Luften, i olika tätheter.

Dock, om nu allt är ett enda grundämne, varför uppstår då förändringen och sönderfallet? Parmenides från en av de grekiska kolonierna i Syditalien menade att den inte gjorde det. Ingenting förändras över huvud taget, allt är det enda, det varande. Det är bara våra oberäkneliga och opålitliga sinnen som får oss att tro att allt förändras. Denna riktning kallas eleaskolan, från Paramenides hemort.

Motsatsen till Paramenides och eleaskolans statiska världsbild är en dynamisk världsbild, vilken förespråkades av Herakleitos från Efesos (nuv. Turkiets kust). Han menade att allting är i rörelse, ingenting är stilla, inget är beständigt. Hans idé om urämnet var att det var elden som utgjorde detta, eftersom elden i sig alltid rör sig. Det enda beständiga var enligt Herakleitos inte ett ämne i sig utan logos, det vill säga den lagbundenhet som alla förändringar följer. Han menade att denna kännetecknas av motsatsernas kamp och enhet: ”Det kalla blir varmt, det varma kallt, det våta torrt, det torra vått.”

Atomisterna:

En korsning av Paramenides och Herakleitos läror finner man hos Demokritos. Han menade att allt var uppbyggt av odelbara partiklar (atom=odelbar på gr.), vilka i sin tur rörde sig i olika hastigheter, och då och då klumpade ihop sig till olika förekomster. Demokritos menade att atomerna var materiella, om än oändligt små, även atomerna vilka bildar människans själ och tankar. Demokritos atomlära anses därmed vara den första filosofiska materialismen. De tidigare naturfilosoferna talade om sina respektive urämnen som inte rent materiella, de gjorde ingen tydlig distinktion mellan det materiella och det själsliga. Atomerna skiljer sig från varandra på ett kvantitativt vis, det vill säga deras form, storlek och hastighet. Kvalitativa skillnader, färg, lukt och smak till exempel, bildar vi själva genom våra sinnen. Demokritos menade vidare att atomernas rörelser aldrig sker slumpvis, utan alltid efter nödvändighet, en lag som kallas determinism. Vidare såg han inget utrymme för ändamål eller syfte, ingen mening eller plan i tillvaron. Alla förändringar hos atomerna skedde rent mekaniskt, varför denna tanke ibland kallas mekanistisk.

Platon och hans idélära:

När vi ser på världen gör vi ständigt generaliseringar. Vi ser en häst, och kan utifrån denna diskutera alla hästar, då dessa har några gemensamma egenskaper. Begreppet häst i till exempel läroböcker är en abstrakt beskrivning av miljontals individuella förekomster, och kallas för allmänbegrepp. Detta vet vi. Och menar att detta är just en förenklad abstraktion, medan den ”verkliga hästen” är den vi just ser. Platon (grek, 427-347 f.Kr) menade tvärt om. Han såg allmänbegreppen, företeelsernas idé, som verkliga och det vi uppfattade med våra sinnen som falska. Den sanna världen är idévärlden, vi lever i en skugga av denna, sinnevärlden. Idévärlden innebär beständighet, perfektion och fullkomlighet. Sinnevärlden är mindre verklig, en blek och ofullkomlig kopia. Han förklarade denna tanke med den berömda grottliknelsen...

Typ så här...

Platon menade att idéerna, den sanna världen med andra ord, var uppdelad i tre kategorier. Dessa var, enligt honom:

Värdeidéerna, en triad av det goda, det sköna och det sanna. Dessa sammanstrålade enligt Platon i begreppet måttfullhet, vilket var en förutsättning för primärt de två första värdeidéerna. Den tredje, det sanna, glider samman med den andra idékategorien, nämligen…

De matematiska begreppen. Platon, i detta starkt påverkad av olika matematiskt inriktade filosofer med Pythagoras i spetsen, menade att i den sanna världen, idévärlden, råder en matematisk harmoni, fri från undantag eller parenteser.

Allmänbegreppen, det vill säga den sanna, obefläckade idén om olika förekomster och företeelser.

Easy peacy lemon squeazy!

Verklighet, gräl och tysk ordning

Under den vetenskapliga uppgång som inleddes under renässansen på 1500-talet diskuterade dåtidens vetenskapsmän, liksom de gör i dagsläget, verkligheten och dess premisser. Då liksom nu baserade man i princip alla sina antaganden på vissa grunder, vissa grundläggande naturvetenskapliga och verklighetsstrukturella idéer. Detta gör vi fortfarande. En stor del av vår materiella världsbild bygger på exempelvis gravitationsläran, relativitetsprincipen och liknande, för vidare forskning förutsatta tankemönster.

Under 1700-talet ifrågasatte en skotsk tänkare, Hume, en av dessa principer, vilket orsakade enorma konflikter i den vetenskapliga världen, och så småningom framtvingade ett annat sätt att se på saker och ting:

Under denna tid baserades en hel del vetenskapliga rön på den så kallade Kausalitetsprincipen. Denna innebär att vissa händelser framtvingar andra händelser, och detta sker enligt ett fast mönster, gång på gång, förutsatt att premisserna för händelseförloppet är desamma. Om jag håller en pappersbit över en ljuslåga, fattar pappersbiten eld. Om jag upprepar övningen, kan jag vara säker på att samma sak sker igen, och detta i ett oändligt antal fall, så länge det hela sker under exakt likadana förhållanden. Denna princip ter sig naturlig, och användes som en konstant i dåtidens vetenskapliga arbete.

Dock, skotten Hume hade en annan idé kring kausalitetsprincipen. Han menade att den inte existerade. Allt, sade han, är isolerade händelser, i sig oberoende av varandra. Det enda som får oss att se samband är vanan, och vanan kan vi inte stödja vetenskapliga fakta mot. Nu tog det hus i helvete. Åtskilliga vetenskapsmän och tänkare, ofta personer vars hela livsverk baserades helt eller delvis på kausalitetsprincipen, såg sig personligen kränkta, och protesterade mot Humes uttalande. Det akademiska grälet spreds över hela Europa, och frågan var så infekterad, att det ibland gick till handgripligheter.

En tysk filosof, Immanuel Kant, beslöt sig för att bringa ordning. Han var en mycket noggrann och ordningsam man (tysk!), och var den som löste den vetenskapsteoretiska nöten kring kausalitetsprincipens vara eller icke vara. Som verktyg i detta använde han sig av sina språkfilosofiska kunskaper, och utvecklade ett system i vilket han placerade kausalitetsprincipen, en tämligen invecklad process som vi kanske inte behöver gå in på nu. Om ingen vill? Kan vara kul? Eller nej förresten. Det är inte så kul när man tänker efter.

Hur som helst, Kant kunde i och med detta ge Hume rätt. Kausalitetsprincipen gäller inte, åtminstone inte rent teoretiskt. Men, hävdar Kant, vårt förnuft ger ändå denna princip giltighet. Han menar att vi tar del av omvärlden genom våra sinnen, en empirisk insamling av fakta. Men vi ordnar dessa intryck efter vissa principer styrda av vårt förnuft, alltså rationalistiskt.

Vilka principer är då dessa? Kant menade att det finns flera stycken, vilka alla fungerade som filter som underlättar vår förståelse av omvärlden. Vi har dels uppfattningen av rum, alltså den fysiska miljö i vilken vi agerar. Vi har också uppfattningen om tid, vilken i kombination med rummet genererar en tämligen hållfast men ändå varierande verklighet. Ytterligare ett ”filter” är just kausalprincipen. Vi ser mönster och system, som fungerar efter ett kausalt mönster, av nödvändighet, på samma sätt som vi uppfattar tid och rum av nödvändighet. Om dessa ”verklighetsfilter” skulle försvinna ur vårt medvetande, skulle hela vår uppfattning, allt, flyta ut i ett blint, idiotiskt kaos (Ja, en liten blinkning till H.P.Lovecraft där…). Följaktligen både gäller och inte gäller kausalitetsprincipen. Kant åstadkom en kompromiss, vilket ledde till att lugnet åter spred sig i Europas universitetshallar…

Yttervärlden och dess existens

Många menar att vi lever i två världar. Dels har vi vår tankevärld, alltså vår egen, personliga, inre uppfattning av världen, dels har vi yttervärlden, alltså den fysiska värld i vilken vi lever och agerar. Detta är en ganska enkel och på många sätt fullt tillräcklig världsuppfattning. Det finns ingen anledning att göra det hela mer komplicerat, eller? Jo det finns det! Det här är filosofi, och kan vi göra saker och ting mer invecklade så gör vi det. Och just uppfattningar om världen och dess beskaffenhet är en av de mest centrala spörsmålen inom detta ämne, som sysselsatt och sysselsätter stora mängder människor. Låt oss ansluta oss till deras skara…

Vad är yttervärld? Vad är verklighet? Är världen fysisk eller en psykisk konstruktion? Är vår uppfattning om det yttre korrekt, eller förvrängs vår uppfattning av olika anledningar. Finns det en verklighet eller flera? Återigen, lika många svar som det finns människor. Det finns olika sätt att se på och definiera yttervärlden. Olika modeller som filosofer (och andra) lagt fram genom tiderna, i försök att strukturera och förenkla vår uppfattning. Dessa är bland andra:

Naiv realism, det vill säga verkligheten är som vi uppfattar den i våra varseblivningar, våra sinnesintryck. Mycket subjektiv. Vi har redan diskuterat detta. Mina varseblivningar skiljer sig garanterat från dina, etc… Har vi då sju miljarder verkligheter? Hur skall vi förhålla oss till detta? Den naiva realismen är enkel, men lämnar väldigt många ”luckor”, inte minst i beslutsammanhang, då man måste fastställa vissa konstanter. Om man åberopar en naivrealistisk världssyn måste man också vara beredd att kompromissa, eller välja att bortse från alltför subjektiva bedömningar

Kritisk realism (Locke), det vill säga det finns en yttervärld, helt oberoende av medvetande över huvud taget. Även om vi inte skulle finnas till skulle det ändå existera en yttervärld. Hur vet Locke det? Jo, denna verklighet, till skillnad mot illusioner och hallucinationer, uppfattas av alla närvarande personers varseblivning, den har en permanent existens. Kanske är det en massillusion? Men finns detta fenomen? Lider vi alla av samma förvirring? Inte troligt, men inte omöjligt, eller?

Vissa förnekar yttervärldens existens, oberoende av något medvetande. Medvetandet i sig är dock nödvändigt för yttervärldens existens, yttervärlden beror på medvetandet. Detta kallas kunskapsteoretisk eller subjektiv idealism, eller fenomenalism (materiella ting är komplex av ”sinnesdata”). Allt existerar endast för att vi upplever det. Innebär detta att sådant vi inte upplever inte existerar? Och då vi upplever ”konstiga” saker, existerar de då? Här kan vi diskutera upplevelser utifrån förnimmelser, och då ställs vi åter inför frågan kring förnimmelsernas säkerhet. Kanske räknas vissa förnimmelser men inte andra?

Vilka förnimmelser kan då räknas? Enligt Berkeley, är Guds förnimmelser vår yttervärld. Den enda yttervärld som existerar är gud och själarna. Allt annat är illusion… Berkeley var strängt religiös (biskop faktiskt), varför hans mening att gud är en förutsättning för yttervärlden, eller verkligheten över huvud taget, kanske inte ter sig så underlig. Frågan är hur han ställde sig till de ovan nämnda illusionerna. Var de också beroende av gud? Tillåter gud illusioner?

Hume, å andra sidan, menade att förnimmelser av Gud och jaget inte existerar på riktigt. Man ser sig själv bara som ett knippe intryck och minnen, utan ett verkligt ”jag” bakom. Denna teori kan verka pessimistisk, men överensstämmer tämligen väl med en helt materialistisk världsbild i övrigt. Allt är fysik. Eller åtminstone upplevelsen av fysik… Hume ifrågasatte gärna religionen, och hans åsikter skapade ovilja från kyrkan. Den materialistiska världsbild han talade för är den vanligaste bland ateister, både på ett individuellt och på ett kollektivt plan.

Immanuel Kant, i sin tur, förespråkade en kritisk idealism, och menade att det visserligen existerar en yttervärld, men då vi bara tar del av den genom våra sinnen, vilka vi inte kan lita på, kommer vi aldrig att förstå verklighetens sanna väsen… Oavsett om vi äter det röda eller blå pillret…

Slutligen: Solipsismen, vilken menar att allt bara existerar i mitt medvetande, allt är min egen dröm. Denna idé är nog vanligast bland grubblande tonåringar, mentalpatienter och folk som nyttjat någon form av drog (detta lite elakt, jag vet, men det regnar ute…).

Alltså…

Descartes: Medfödda idéer

Locke: Materiell yttervärld

Berkeley: Gud och själarna

Hume: Bara en massa intryck, inget verkligt…

Kant: Yttervärden finns men vi kommer aldrig att förstå den.

Uppgift:

Försök, utifrån vad vi gått igenom, beskriva din egen syn på verklighet. Vilka grunder lägger du din verklighetsuppfattning på? Ge exempel, diskutera, orera fritt, ordet är ditt. Detta skall ske skriftligt och lämnas in, samt diskuteras i klassen. Omfånget bör vara minst en A4, max tre A4, Times New Roman, tolvpunkters, en och en halv rads avstånd.