Olika varianter av teleologisk
etik
Det avgörande kriteriet enligt den
teleologiska etikens morallära är som tidigare nämnt effekten av en handling,
snarare än handlingen i sig. Effekten reflekterar ett eventuellt värde på handlingen,
vilket i detta kan avgöra om handlingen kan anses rätt eller orätt. Att bedöma
gjordes vidare som bekant genom att avväga de effekter en viss handling har
gentemot effekten av alternativa handlingar. Om den aktuella handlingen
resulterar i ett överskott positiva faktorer, lika stort eller större än
eventuella alternativa handlingar, kan den bedömas vara rätt. Detta är en
ytterst generell regel, och kan naturligtvis ofta kräva en hel del eftertanke
och beräkning, vilket det inte alltid finns utrymme för. Samtidigt kan de olika
resultaten, effekterna, i sig sällan kallas moraliskt eller etiskt rätta. De
kräver en aktiv handling för att kunna uppnå en positiv värdeladdning. Enligt
en person som lever efter teleologisk etik och dess moralläror, är till exempel
kunskap och rikedom i sig knappast positiva, utan de måste vara resultatet av
handlingar vilka strävar mot dessa egenskaper.
Teleologisk etik är en tämligen
bred inriktning, och naturligtvis har flera olika varianter dykt upp. Nedan
följer några av de kanske mest avgörande. Observera att dessa redogörs för ur
ett västerländskt nutida perspektiv, om inte annat redovisas, vilket givetvis
påverkar…
Egoism:
Den etiska egoismen innebär att en
handling är god om den syftar till att öka den som utför handlingens
värdetillgångar. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära materiella sådana,
utan kan givetvis innefatta till exempel kunskap eller socialt kapital. Viktigt
är att komma ihåg att etisk egoism inte bör förväxlas med vardagsbetydelsen av
begreppet. Användandet av ordet egoism innebär oftast något negativt (se dock
ungmoderaternas kampanj för några år sedan), det kan till och med användas
nästan som skällsord eller förolämpning. Den etiska egoismen är fullt möjlig i
samklang med hänsyn, generositet och liknande. Dock, även de till det yttre
mest osjälviska handlingarna, har ett bakomliggande egoistiskt syfte.
Tillfredsställelsen av allmän lycka upplevs som bekant endast av en själv, som
egoistisk individ tjänar man själv på en kollektiv lycka, i jämförelse med ett
ojämnt samhälle rent lyckomässigt. Föga förvånande finns det åtskilliga
politiska och religiösa tillämpningar av etisk egoism.
Universalism:
Den etiska universalismen är vid en
första anblick diametralt olik egoismen, i det faktum att universalismen menar
att den goda handlingens mål är att så många som möjligt får ta del av
resultatet. Bortsett från denna skillnad, den yttre regeln rörande individen
respektive kollektivet, är egoismen och universalismen väldigt likartade,
speciellt i sitt mål, där de är i princip identiska. Även universalismen har
sina religiösa och politiska representanter.
Epikurism:
Denna filosofiska skola grundades
av greken Epikuros (341-270 f
Kr.), och utmärks genom en stark strävan efter att uppnå absolut lycka, eller,
enligt många, snarare en strävan att undvika olycka. Epikuréerna brukar ofta
felaktigt beskrivas som livsnjutare, hedonister (hedonism är en annan riktning,
där lust och njutning är centrala krafter) med en kärlek till frosseri och
liknande. Denna bild är tämligen fördomsfull, och knappast rättvis mot den lära
Epikuros lade grunden till. Epikuros drog en tydlig gräns mellan njutning och
lycka. Han menade visserligen inte att njutning var något negativt, men
njutning var knappast en förutsättning för lycka. Snarare, menade han, låg den
sanna lyckan i ett tillstånd helt befriat från oro, ett helt lugnt sinne
(”ataraxi”). Som epikuré strävar man efter att befria sig från begär, men
framförallt från fruktan. Epikuros menade att en stor del av den fruktan vi känner
är onödig och omotiverad, till exempel fruktan för döden. Han menade att döden
bara är ett tillstånd då alla förnimmelser slocknar, och därmed knappast är
något att oroa sig över. En mer väsentlig fruktan såg Epikuros i andra
människor, eller snarare deras olika kämpande viljor. Denna viljornas kamp ger
alltför ofta resultatet besvikelse och ängslan. För att undvika bör man, enligt
Epikuros, undvika kontakt med främmande människor, och bara umgås med de man
helt kan lita på, helst på en avskild plats där man inte blir störd av andra.
Aristoteles självförverkligande:
Aristoteles var en man med många
filosofiska järn i elden, och naturligtvis funderade han en hel del kring etik
och moral. Han såg det mänskliga förnuftet som ett verktyg till rätt handlande
och tänkande. Den högsta handlingen var naturligtvis att utnyttja förnuftet på
rätt vis, det vill säga vetenskapligt tänkande. Detta var visserligen bra, men
vissa praktiska aktiviteter måste få förekomma, annars blir det svårt att
överleva. Aristoteles menade att dessa aktiviteter skulle styras av olika
dygder, vilka i sin tur var präglade av den rätta mellanvägen mellan
ytterligheter. Aristoteles exemplifierade detta med att frikostighet, vilket
han bedömde som moraliskt rätt och etiskt i sin handling, var en medelväg
mellan slösaktighet och girighet. Måttfullhet, även det moraliskt
eftersträvansvärt, var en mitt mellan askes och frosseri. Genom ett liv efter
dessa principer, förverkligar människan den för henne unika egenskap, det vill
säga förnuftet, den mänskliga intelligensen och förmågan att resonera.
Utilismen:
Utilismen, eller utilitarismen,
uppstod i England, och förespråkades under 1800-talet starkast av Jeremy
Bentham (1748-1832) och Stuart Mill (1806-1873). Bägge dessa menade att man
skulle sträva efter största möjliga lycka för största möjliga antal. Bentham
menade att om en handling gynnade kollektivet, främjade den även individen som
utförde den. Mill menade å sin sida att man inte skulle tänka så, utan
osjälviskt handla efter vad som gynnade kollektivet i första hand. Känns dessa
idéer igen? Snegla uppåt i texten, och finn att Bentham var utpräglad etisk
egoist, medan Mill var universalist i högsta grad. Inget nytt under solen med
andra ord.
Deontologisk etik
Den deontologiska etiken då, är den
helt i avsaknad av tänkare, är den så rigid som den verkar? Naturligtvis är
svaret ”NEJ”, konstigt hade det väl varit annars. Även den deontologiska etiken
har framfött moralläror, om än kanske inte lika många som den teleologiska.
Nedan följer exempel på deontologiska läror:
Stoicismen:
Ungefär samtidigt som Epikuros
levde utvecklade en annan grek, Zenon, en lära som ofta anses vara den raka
motsatsen till epikurismen. Hans idéer kom att bli kända somstoicismen, efter ”stoa poikile”, den
pelargång där han oftast uppehöll sig och undervisade. Zenon och hans
följeslagare var stränga deontologer. De såg inte handlingens verkningar som
det avgörande i en etisk bedömning, och de menade att man inte skylle agera med
lycka som riktmärke, utan endast följa bud ålagda individen av plikt.Följer man
hela tiden sin plikt, och den allena, finner man som individ den absolut högsta
tillfredsställelsen.. Vilka plikter skall man som stoiker då följa? Zenon
menade att man skulle följa de lagar vilka världsförnuftet, det vill säga
naturen, dikterat. Följer man naturen och förnuftet är man fri från olika begär
och annat störande. Sann vishet finns i oberoendet, varvid alla former av
framgångar eller njutningar är att betraktas med likgiltighet, man skall inte
låta dessa beröra en. Stoikerna kännetecknas därmed av ett orubbligt, och ofta
omskrivet och faktiskt ryktbart, lugn.
Man kan ana en likhet mellan
stoikerna och epikuréerna, i det att de bägge strävar efter ett själsligt lugn
och oberoende. Skillnaden ligger i det att epikuréerna försökte undfly de
störande momenten och känslorna genom att dra sig undan, medan stoikerna
snarare sökte upp dessa för att inför dem öva sin orubblighet och sitt lugn.
Allt otäckt är för stoikern likgiltigt, så hen behöver inte undvika det hotande.
Om det stoiska lugnet, som det kom att kallas, finns det åtskilliga sedelärande
berättelser och anekdoter, vilka i regel visar hur oerhört oberörda stoikerna
var då de utsattes för alla tänkvärda plågor. Intressant är att stoicismen i
hög grad kommit att påverka morden juridik och modernt rättsväsende, detta då
stoikerna åberopade naturrätten. Denna stoiska åsikt innebär att alla människor
har ett egenvärde och att detta värde är lika för alla. Rent praktiskt tog sig
denna åsikt exempelvis uttryck i stoikernas aktiva motstånd mot slaveriet,
något som kanske inte alltid var så populärt i Grekland eller Rom, som ju bägge
var slavekonomier i hög grad. Stoikernas orubblighet medförde också att de var
högt ansedda som domare i tvister, då de ansågs oberörbara av mutor, hot och
andra försök till att påverka beslut och rättsliga utfall.
Kant:
Även under modern tid har
deontologiska läror framlagts, den viktigaste av den ständigt återkommande
Immanuel Kant (1724-1804). Kant menade, i denna fråga, att man skulle söka den
gemensamma grundregeln, vilken väger tyngre än alla andra regler. Han kallade
denna regel ”det kategoriska imperativet”. Att han kallar det kategoriskt
innebär att det gäller oavsett, det motiveras inte av ett syfte eller liknande.
Dock, Kant var ingen dogmatiker i sig, hans kategoriska imperativ var utformat
så att dess regel innebar ett gynnsamt förhållande i alla situationer, dessutom
omformulerade han den vid ett flertal tillfällen, så att den skulle fungera i
alla avseenden. Den regel Kant menade var allmängiltig och till för att följas
lyder ”Handla alltid efter den regel du skulle vilja var allmän lag.” Med andra
ord, handla alltid som du vill att alla andra skall handla. För den religiöst
bevandrade kan i denna regel ses tydliga paralleller till kristna levnadsbud.
Kant menar att om man följer denna regel, blir onda och orätta handlingar
motsägande. Exempel: En person stjäl en limpa bröd för att han är hungrig. Om
stöld blev allmän lag skulle hela samhället onekligen kollapsa, då rätten till
ägodelar skulle upphöra (en mycket intressant tanke i och för sig, mer om den
senare). Om det blev allmän lag att det var OK att ljuga skulle man aldrig
kunna lita på någon, hela begreppet sanning skulle upphöra att vara relevant,
och så vidare. Samtidigt som denna regel på ett teoretiskt plan är fullt
accepterbar, är den det knappast i realiteten. Även Kant kunde se att vissa
brott mot den kunde vara nödvändiga, inte minst i en etisk kontext. Han
omformulerade senare det kategoriska imperativet till ”Handla alltid så, att du
behandlar alla människor inte bara som medel utan också som ändamål.” Kant
närmar sig här stoikernas människovärdesprincip, och påpekade själv likheten
med kristendomens så kallade gyllene regel, ”gör mot andra som du själv vill bli
behandlad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar