Verklighet, gräl och tysk ordning

Under den vetenskapliga uppgång som inleddes under renässansen på 1500-talet diskuterade dåtidens vetenskapsmän, liksom de gör i dagsläget, verkligheten och dess premisser. Då liksom nu baserade man i princip alla sina antaganden på vissa grunder, vissa grundläggande naturvetenskapliga och verklighetsstrukturella idéer. Detta gör vi fortfarande. En stor del av vår materiella världsbild bygger på exempelvis gravitationsläran, relativitetsprincipen och liknande, för vidare forskning förutsatta tankemönster.

Under 1700-talet ifrågasatte en skotsk tänkare, Hume, en av dessa principer, vilket orsakade enorma konflikter i den vetenskapliga världen, och så småningom framtvingade ett annat sätt att se på saker och ting:

Under denna tid baserades en hel del vetenskapliga rön på den så kallade Kausalitetsprincipen. Denna innebär att vissa händelser framtvingar andra händelser, och detta sker enligt ett fast mönster, gång på gång, förutsatt att premisserna för händelseförloppet är desamma. Om jag håller en pappersbit över en ljuslåga, fattar pappersbiten eld. Om jag upprepar övningen, kan jag vara säker på att samma sak sker igen, och detta i ett oändligt antal fall, så länge det hela sker under exakt likadana förhållanden. Denna princip ter sig naturlig, och användes som en konstant i dåtidens vetenskapliga arbete.

Dock, skotten Hume hade en annan idé kring kausalitetsprincipen. Han menade att den inte existerade. Allt, sade han, är isolerade händelser, i sig oberoende av varandra. Det enda som får oss att se samband är vanan, och vanan kan vi inte stödja vetenskapliga fakta mot. Nu tog det hus i helvete. Åtskilliga vetenskapsmän och tänkare, ofta personer vars hela livsverk baserades helt eller delvis på kausalitetsprincipen, såg sig personligen kränkta, och protesterade mot Humes uttalande. Det akademiska grälet spreds över hela Europa, och frågan var så infekterad, att det ibland gick till handgripligheter.

En tysk filosof, Immanuel Kant, beslöt sig för att bringa ordning. Han var en mycket noggrann och ordningsam man (tysk!), och var den som löste den vetenskapsteoretiska nöten kring kausalitetsprincipens vara eller icke vara. Som verktyg i detta använde han sig av sina språkfilosofiska kunskaper, och utvecklade ett system i vilket han placerade kausalitetsprincipen, en tämligen invecklad process som vi kanske inte behöver gå in på nu. Om ingen vill? Kan vara kul? Eller nej förresten. Det är inte så kul när man tänker efter.

Hur som helst, Kant kunde i och med detta ge Hume rätt. Kausalitetsprincipen gäller inte, åtminstone inte rent teoretiskt. Men, hävdar Kant, vårt förnuft ger ändå denna princip giltighet. Han menar att vi tar del av omvärlden genom våra sinnen, en empirisk insamling av fakta. Men vi ordnar dessa intryck efter vissa principer styrda av vårt förnuft, alltså rationalistiskt.

Vilka principer är då dessa? Kant menade att det finns flera stycken, vilka alla fungerade som filter som underlättar vår förståelse av omvärlden. Vi har dels uppfattningen av rum, alltså den fysiska miljö i vilken vi agerar. Vi har också uppfattningen om tid, vilken i kombination med rummet genererar en tämligen hållfast men ändå varierande verklighet. Ytterligare ett ”filter” är just kausalprincipen. Vi ser mönster och system, som fungerar efter ett kausalt mönster, av nödvändighet, på samma sätt som vi uppfattar tid och rum av nödvändighet. Om dessa ”verklighetsfilter” skulle försvinna ur vårt medvetande, skulle hela vår uppfattning, allt, flyta ut i ett blint, idiotiskt kaos (Ja, en liten blinkning till H.P.Lovecraft där…). Följaktligen både gäller och inte gäller kausalitetsprincipen. Kant åstadkom en kompromiss, vilket ledde till att lugnet åter spred sig i Europas universitetshallar…

Yttervärlden och dess existens

Många menar att vi lever i två världar. Dels har vi vår tankevärld, alltså vår egen, personliga, inre uppfattning av världen, dels har vi yttervärlden, alltså den fysiska värld i vilken vi lever och agerar. Detta är en ganska enkel och på många sätt fullt tillräcklig världsuppfattning. Det finns ingen anledning att göra det hela mer komplicerat, eller? Jo det finns det! Det här är filosofi, och kan vi göra saker och ting mer invecklade så gör vi det. Och just uppfattningar om världen och dess beskaffenhet är en av de mest centrala spörsmålen inom detta ämne, som sysselsatt och sysselsätter stora mängder människor. Låt oss ansluta oss till deras skara…

Vad är yttervärld? Vad är verklighet? Är världen fysisk eller en psykisk konstruktion? Är vår uppfattning om det yttre korrekt, eller förvrängs vår uppfattning av olika anledningar. Finns det en verklighet eller flera? Återigen, lika många svar som det finns människor. Det finns olika sätt att se på och definiera yttervärlden. Olika modeller som filosofer (och andra) lagt fram genom tiderna, i försök att strukturera och förenkla vår uppfattning. Dessa är bland andra:

Naiv realism, det vill säga verkligheten är som vi uppfattar den i våra varseblivningar, våra sinnesintryck. Mycket subjektiv. Vi har redan diskuterat detta. Mina varseblivningar skiljer sig garanterat från dina, etc… Har vi då sju miljarder verkligheter? Hur skall vi förhålla oss till detta? Den naiva realismen är enkel, men lämnar väldigt många ”luckor”, inte minst i beslutsammanhang, då man måste fastställa vissa konstanter. Om man åberopar en naivrealistisk världssyn måste man också vara beredd att kompromissa, eller välja att bortse från alltför subjektiva bedömningar

Kritisk realism (Locke), det vill säga det finns en yttervärld, helt oberoende av medvetande över huvud taget. Även om vi inte skulle finnas till skulle det ändå existera en yttervärld. Hur vet Locke det? Jo, denna verklighet, till skillnad mot illusioner och hallucinationer, uppfattas av alla närvarande personers varseblivning, den har en permanent existens. Kanske är det en massillusion? Men finns detta fenomen? Lider vi alla av samma förvirring? Inte troligt, men inte omöjligt, eller?

Vissa förnekar yttervärldens existens, oberoende av något medvetande. Medvetandet i sig är dock nödvändigt för yttervärldens existens, yttervärlden beror på medvetandet. Detta kallas kunskapsteoretisk eller subjektiv idealism, eller fenomenalism (materiella ting är komplex av ”sinnesdata”). Allt existerar endast för att vi upplever det. Innebär detta att sådant vi inte upplever inte existerar? Och då vi upplever ”konstiga” saker, existerar de då? Här kan vi diskutera upplevelser utifrån förnimmelser, och då ställs vi åter inför frågan kring förnimmelsernas säkerhet. Kanske räknas vissa förnimmelser men inte andra?

Vilka förnimmelser kan då räknas? Enligt Berkeley, är Guds förnimmelser vår yttervärld. Den enda yttervärld som existerar är gud och själarna. Allt annat är illusion… Berkeley var strängt religiös (biskop faktiskt), varför hans mening att gud är en förutsättning för yttervärlden, eller verkligheten över huvud taget, kanske inte ter sig så underlig. Frågan är hur han ställde sig till de ovan nämnda illusionerna. Var de också beroende av gud? Tillåter gud illusioner?

Hume, å andra sidan, menade att förnimmelser av Gud och jaget inte existerar på riktigt. Man ser sig själv bara som ett knippe intryck och minnen, utan ett verkligt ”jag” bakom. Denna teori kan verka pessimistisk, men överensstämmer tämligen väl med en helt materialistisk världsbild i övrigt. Allt är fysik. Eller åtminstone upplevelsen av fysik… Hume ifrågasatte gärna religionen, och hans åsikter skapade ovilja från kyrkan. Den materialistiska världsbild han talade för är den vanligaste bland ateister, både på ett individuellt och på ett kollektivt plan.

Immanuel Kant, i sin tur, förespråkade en kritisk idealism, och menade att det visserligen existerar en yttervärld, men då vi bara tar del av den genom våra sinnen, vilka vi inte kan lita på, kommer vi aldrig att förstå verklighetens sanna väsen… Oavsett om vi äter det röda eller blå pillret…

Slutligen: Solipsismen, vilken menar att allt bara existerar i mitt medvetande, allt är min egen dröm. Denna idé är nog vanligast bland grubblande tonåringar, mentalpatienter och folk som nyttjat någon form av drog (detta lite elakt, jag vet, men det regnar ute…).

Alltså…

Descartes: Medfödda idéer

Locke: Materiell yttervärld

Berkeley: Gud och själarna

Hume: Bara en massa intryck, inget verkligt…

Kant: Yttervärden finns men vi kommer aldrig att förstå den.

Uppgift:

Försök, utifrån vad vi gått igenom, beskriva din egen syn på verklighet. Vilka grunder lägger du din verklighetsuppfattning på? Ge exempel, diskutera, orera fritt, ordet är ditt. Detta skall ske skriftligt och lämnas in, samt diskuteras i klassen. Omfånget bör vara minst en A4, max tre A4, Times New Roman, tolvpunkters, en och en halv rads avstånd.

Filosofi: Inledning

Filosofi betyder ungefär ”älska vishet”, grekiska. Gulligt. Men vad innebär vishet?

Ligger det i människans natur att fundera över tillvaron, vår existens och varför vi är här? Är det det som skiljer oss från djuren, vår förmåga att tänka abstrakt, att förflytta oss, via vårt intellekt, genom tid och rum, och även kunna inta intellektuella positioner vilka skulle vara omöjliga ”i det verkliga livet” (vad det nu är). Vi vet, eller tror oss veta, att vissa djurarter besitter en väl utvecklad intelligens. Delar dessa djur vårt existentiella grubblande? Vad är skillnaden mellan människa och djur?

Kanske började det ungefär såhär: Tänk er ett urtillstånd, en savann i Afrika för en miljon år sedan. En grupp primater vågar sig ned från träden, och tar de första stegen mot mänsklighet. Tänkte dessa enligt våra premisser? Funderar de? Troligen, eller snarare definitivt! Men på vad? När blir Homo Sapiens just sapiens?

Oavsett, vi utvecklas, och då både fysiskt och intellektuellt. Vi blir smartast av alla djur. På gott och ont (vad är gott och vad är ont?). Vi kommer att dominera genom vår intelligens snarare än våra fysiska attribut. Men vi drabbas också av denna gåva, vi får ångest, existentiell sådan, med allt vad det innebär. Vi grubblar. De första människorna, utsatta för elementen, för elaka lejon och annat otrevligt, drevs av impulser, fysiska och emotionella. Vad drivs vi av i dagsläget?

Just det.

Inget nytt under solen på detta plan. Kanske var känslolägena skräck och raseri mänsklighetens startskott. Vilka annars? För att härska över sin boendemiljö måste man förstå den. För att härska över alltet (en ytterst mänsklig ambition) måste man förstå det. Religionen träder in på scenen (kanske med viss hjälp av biokemiska substanser, Terence McKenna-style). Det hade kunnat sluta där, på många vis har det det, då religionen är betydligt mer dominant än filosofin…

Men… På många sätt räcker inte religionen. Den ger svar, men dessa är enkla och godtyckliga, oftast baserade på övernaturliga antaganden utan världslig motsvarighet (men vad är världsligt…). Många vill förstå, och nöjer sig inte med religiös dogmatik. Vi vill förstå verkligheten, vi vill förstå hur vi förstår, och vi börjar i detta. För att kunna resonera om verkligheten måste vi ställa vissa variabler, fastställa vissa regler, för att inte flyta ut i ett intellektuellt töcken. Vad vet vi? Hur kan vi veta det? Är det sant? Bevisa!

Filosofi I: Kunskap och vetande

Hur som helst, den västerländska filosofin har sin grund i det antika Grekland, ungefär för två tusen fem hundra år sedan. Den tiden var generellt en period av intellektuell blomstring, inte bara i Europa, utan även i Asien. Perioden kallas ibland axialåldern, sträckte sig ungefär från år 800 till år 200 f Kr. Det var under denna tid som den inte helt okände Siddharta Gautama Shakya Muni lade grunden för vad som skulle bli buddhism, och i Kina pågick en hel del avancerat tänkande av briljanter som Kon Fu Tse och Lao Tzi. I Persien lade Zarathustra fram den mest avancerade dualistiska teorin, och flera stora judiska profeter levde och verkade under denna period. Dock, vi utgår i detta sammanhang primärt från Grekland.

De grekiska filosoferna, vilka var åtskilliga, levde naturligtvis inte samtidigt, och de grubblade över sinsemellan olika saker. Vi kommer att fokusera på ett litet antal, men i filosofilexikon och liknande går att hitta information om de mest avgörande. Namn som Thales, Herakleitos, Pythagoras, Sokrates, Platon och Aristoteles är värda att kolla upp.

Följande moment kommer primärt att handla om vetenskapsfilosofi och verklighetsuppfattningar. Oerhört brett, med åtskilliga meningar och aktörer (för närvarande finns det på jorden ungefär knappt sju miljarder verklighetsuppfattningar). Vi kommer att beröra några av dessa, några av de kanske mest grundläggande, och några mest för att de är intressanta. Inledningsvis kommer vi främst att behandla vetenskap, vetenskapsfilosofi och premisser för vetande generellt, för att framöver bredda oss och diskutera hela verkligheten. Inget man gör på en kafferast direkt. Eller så gör man det… 42!

Vetenskap i en modern allmänhet

Vad är vetenskap? Många av er skall inom ganska kort tid börja vidareutbilda er och kommer då att komma i kontakt med högre vetenskap än vad som delges här. För människan har lärt sig mycket sedan vi tafatt klättrade ner från det där trädet i Afrika. Oerhört mycket. Så mycket att en människa inte kan hålla reda på allt som mänskligheten lärt sig. För att underlätta har vi delat upp vetenskapen i olika kategorier:

Naturvetenskapen- Flera av er har redan kommit i kontakt med dessa. I denna grupp inkluderas till exempel fysik, teknik, biologi och kemi med flera.

Samhällsvetenskapen: Även denna grupp ganska bekant. Sociologi, ekonomi, juridik med flera ingår här.

Humaniora: Språk, historia och konstvetenskap är några representanter för denna grupp, men åtskilliga fler ingår.

Och så vidare… Flera av dessa kategorier uppfyller flera kriterier, och det kan vara svårt att motivera en viss vetenskapstyp i bara en kategori. Var placerar man religion (humaniora på universitetet, men var tycker ni?).

Allt handlar dock om kunskap av olika slag. Kunnande. Vetande. Förståelse. Insikt. Vad innebär detta, egentligen?

Kunskapskriterier

Först måste vi diskutera vetandets enklaste grunder. Man kan säga sig veta något, och detta kan mycket väl stämma, men räcker detta för att man har faktisk kunskap. Inte ur en filosofisk synvinkel. För att ha kunskap om något, att veta något förutsätter att tre betingelser uppfylls:

1. 1. Det är sant.
2. 2. Man är övertygad om det.
3. 3. Man har legitima skäl att vara övertygad om det.

Detta kan lättare skrivas genom en formel:

1. 1. P är sann
2. 2. X är övertygad om att P
3. 3. X har legitima skäl

Vad är då legitima skäl?

Exempelvis:

Varseblivning, det vill säga vad man erfar genom sina sinnen.

Minne, det vill säga man har tidigare erfarenheter av p.

Induktionsslut, det vill säga man kan dra slutsatser av sina erfarenheter, ”för mycket öl i fredags medförde huvudvärk i lördags, vilket borde gälla även andra dagar”.

Deduktion, det vill säga förnuftsbaserade resonemang, ”däggdjur föder levande ungar, apor föder levande ungar, alltså är apan et däggdjur”.

Vi låter ofta forskning och vetenskap ge legitimitet, vilket i praktiken är ok, under de flesta förutsättningar, men man måste alltid vara kritisk. Och undantagen är många, inte minst inom humanvetenskaper och liknande, där subjektivitet kan spela stor eller avgörande roll.

Icke legitima skäl är bland annat drömmar, spådomar och visioner, även om många menar att man i drömmen kan uppleva saker på ett vis vilket enligt uppställningen ovan skulle innebära att kunskapen är legitim och gällande. Kanske måste man själv ta ställning…

Ett bekvämt ställningstagande är att betvivla allt, att hålla sig konstant skeptisk. Detta gjorde greken Pyrrhon på 300-talet fkr. Han menade att vi inte kan vara säkra på någonting, allt kan betvivlas, även sinnesintryck. Hans tankebanor kallas för skepticism, och hans anhängare skeptiker. Motsats till skepticism är dogmatism (”såhär ÄR det”). Skepticismen är teoretiskt ofruktbar, praktiskt omöjligt. Detta gäller i princip även dogmatismen. Ändå betraktar vi en stor del av vår tillvaro på ett synnerligen dogmatiskt vis. Den stora majoriteten av jordens befolkning är religiös, och accepterar därmed i mindre eller större utsträckning en dogmatisk världsbild (vilka exempel finns på religiösa dogmer?). Även tvivlande religiösa, som till exempel läser de heliga skrifterna mer som symboler och liknelser, lever efter dogmatiska mönster. Och inte bara religiösa. Genom en kort stunds självrannsakan kan de flesta av oss utan tvivel finna dogmatisk acceptans i åtskilliga sammanhang, åtminstone i ett initialt skede. Ofta kräver det en ansträngning att betvivla, alltså ställa sig skeptisk, till de invanda och tidigare fullt accepterade, oemotsagda, sanningarna. En ansträngning som många av oss är ovilliga att utstå, och därmed hellre följer den dogmatiska linjen, även om tvivlet finns där. Försök själv, vilka sanningar finner du så självklara att tvivel är ofruktbart och till och med oförnuftigt? Vilka dogmer lever du efter?

Att betvivla allt kan visserligen vara bekvämt på ett teoretiskt plan, men det är inte speciellt fruktbart i ”det verkliga livet”. Vi behöver hänga upp vår verklighet på något, så att vi kan bygga vidare och bilda oss en uppfattning om tillvaron. En som funderade kring detta var fransmannen Descartes (1596-1650). Han tänkte till en början skeptiskt, betvivlade allt, även sin egen existens. Men, han kom fram till att just hans tankar innebar att han fanns, ”Cogito ergo sum”, ”Jag tänker alltså är jag”, vilket i princip innebär att genom att tänka, att uppleva, bevisar vi vår existens, ett fakta som vi sedan, genom att använda vårt förnuft, kan bygga vidare en uppfattning om tillvaron. Descartes menade att vi hade ett antal medfödda sanningar, medfödda kunskaper, vilka utgjorde grunden för vår verklighetsuppfattning, och från vilka vi genom rationellt tänkande kan förstå andra sanningar allt eftersom. Detta tankesätt kom att kallas rationalism. Dock, Descartes menade att på ett teoretiskt plan, skulle det kunna vara så att de sanningar vi baserar allt på är bara illusioner, frammanade av en oärlig bedragare, Gud. Detta skulle omkullkasta idén kring medfödda sanningar, då dessa bara var lögner, men som sagt, detta var bara ett teoretiskt exempel framlagt av Descartes. Han var en god katolik och betvivlade aldrig sin Guds godhet och välmening. Inte ens när han mer eller mindre drevs till döden av den svenska drottning Kristina (annan historia).

Motsatsen till rationalism är irrationalism. Innebär en degradering av det förnuftiga tänkandet, ett höjande av ”känslan”, ”intuitionen” och ”inlevelsen”. Endast genom dessa kan vi gripa ”den sanna” verkligheten, inte minst insikten om det gudomliga. Tydliga paralleller till mysticism, dock menade flera tänkare med tendenser mot rationalism att man samtidigt måste ställa höga intellektuella krav, det fick inte flyta ut i ett flummigt töcken. Några filosofer med irrationella tendenser: Bergson (1859-1940), Nietzsche (1844-1900), Kierkegaard (1813-1855) och Eckehart (1260-1327).

Naturligtvis väckte Descartes idéer reaktioner. I England menade John Locke samtidigt att vi inte kan säga oss veta något om vi inte har direkta erfarenheter av detta, förstahandsupplevelser var den enda vägen till sann kunskap. Han trodde inte på medfödda kunskaper, utan menade att människan föds som en tom tavla (tabula rasa), som sedan fylls genom erfarenheter. Detta tankemönster kallas empiri, och är fortfarande påtagligt, inte minst inom naturvetenskapen. Locke påtalade att det i yttervärlden, det vi upplever, finns sanningar, vilka utgjordes bland annat av form, konsistens och liknande. Dessa upplevs lika av alla, en kub är en kub, hårt är hårt och så vidare. Han kallade detta primära egenskaper. Andra saker upplevs mer individuellt, färg till exempel, varför dessa kallas sekundära egenskaper. Kombinationen bildar en hyfsat individuell världsuppfattning, men som ändå följer gemensamma mönster. Man kan ha olika erfarenheter av en och samma sak, men kan ändå enas om att saken i sig är det den är…

Detta kan verka krångligt. Det är det. Vi skall försöka återkomma och diskutera mer kring detta framöver.

All kunskap är inte bra…

Filosofi 1 med Olle Linton: Kort kursbeskrivning

Denna kurs skall leda till en djupare förståelse för vår verklighet och hur vi uppfattar och hanterar denna. Kursen innefattar både teoretisk och praktisk filosofi, och skall ge en översiktlig insikt i några av de mest tillämpade filosofiska idéerna och principerna. För den som tänker läsa vidare på universitetsnivå, oavsett inriktning, kan denna kurs vara värdefull, då de flesta universitetskurser innehåller ett visst mått av framförallt vetenskapsteori men också ofta språk- och argumentationsteori.

Kursen kräver stor aktivitet av deltagarna då undervisningen ofta består i föreläsningar och till dessa anslutna diskussioner. Vi använder oss inte av någon lärobok som det ser ut nu, utan plockar de bästa avsnitten från flera olika källor.

Moment 1: Kunskap och Verklighet

Vad är filosofi? Kort genomgång av ämnet generellt.

Kunskap, vad vet vi och hur kan vi veta detta?

Rationalism och empirism.

Verkligheten, olika förklaringsmodeller och teorier kring denna.

Detta moment handlar om kunskap, sanning och verklighet. Vad vet vi, och hur vet vi att det vi vet är sant? Vad är sanning? Finns det en absolut sanning, eller flera olika? Är den verklighet vi uppfattar sann eller inte? Hur kan man förklara verkligheten?

Momentet tar upp begrepp som kunskapskriterier, rationalism och empirism. Vi bekantar oss med Descartes, Locke, Kant och en hel massa greker, framförallt Platon och Aristoteles.

Momentet examineras genom ett skriftligt prov.

Moment 2: Språkfilosofi

Vad är språk? Hur kommunicerar vi?

Betydelse och innehåll, olika ord och olika begrepp.

Symboler och signaler.

Språkets funktioner.

Argumentation och debatt, hur man styr verkligheten genom språk.

Detta moment behandlar språket och hur detta speglar vår uppfattning av verkligheten men också styr denna uppfattning. Vi diskuterar flera olika former av språk, och hur dessa används i olika sammanhang. Vidare diskuterar vi symboler och signaler, och hur man med enkla medel kan förändra vår verklighet. Momentet innehåller även en introduktion till argumentationsanalys och kritiskt läsande.

Momentet examineras genom två skriftliga hemuppgifter.

Moment 3: Värdefilosofi

Värderingar, rätt och fel, ont och gott.

Moral och etik, en kort översikt.

Olika etiska skolor och teorier.

Sann lycka, finns den och kan den uppnås?

Estetik.

Momentet kretsar kring hur vi uppfattar vad som är rätt och fel handlande. Olika teorier och principer kring detta tas upp översiktligt. Vidare diskuterar vi vad lycka och skönhet är, och om dessa inbegriper absoluta värden eller inte.

Momentet examineras genom en tredelad, både skriftlig och muntlig uppgift, där även kunskap från tidigare moment skall påvisas.

Moment 4: Samhällsfilosofi

Filosofiska grunder för samhällsbyggnad

Feminism, marxism, existensialism

Frihet och rättvisa, dröm eller realitet.

I detta moment presenteras kort några samhällsfilosofiska teorier och de samhällsmodeller dessa förespråkade. Dessutom bekantar vi oss med några av samhällets kärnfrågor och diskuterar dessa utifrån dessa modeller. Vidare diskuterar vi begreppen frihet och rättvisa, utifrån olika filosofiska perspektiv.

Momentet examineras med en kort skriftlig uppgift.

"Mind is perpetual motion. Its symbol is the sphere."