Filosofi betyder ungefär ”älska vishet”, grekiska. Gulligt. Men vad innebär vishet?
Ligger det i människans natur att fundera över tillvaron, vår existens och varför vi är här? Är det det som skiljer oss från djuren, vår förmåga att tänka abstrakt, att förflytta oss, via vårt intellekt, genom tid och rum, och även kunna inta intellektuella positioner vilka skulle vara omöjliga ”i det verkliga livet” (vad det nu är). Vi vet, eller tror oss veta, att vissa djurarter besitter en väl utvecklad intelligens. Delar dessa djur vårt existentiella grubblande? Vad är skillnaden mellan människa och djur?
Kanske började det ungefär såhär: Tänk er ett urtillstånd, en savann i Afrika för en miljon år sedan. En grupp primater vågar sig ned från träden, och tar de första stegen mot mänsklighet. Tänkte dessa enligt våra premisser? Funderar de? Troligen, eller snarare definitivt! Men på vad? När blir Homo Sapiens just sapiens?
Oavsett, vi utvecklas, och då både fysiskt och intellektuellt. Vi blir smartast av alla djur. På gott och ont (vad är gott och vad är ont?). Vi kommer att dominera genom vår intelligens snarare än våra fysiska attribut. Men vi drabbas också av denna gåva, vi får ångest, existentiell sådan, med allt vad det innebär. Vi grubblar. De första människorna, utsatta för elementen, för elaka lejon och annat otrevligt, drevs av impulser, fysiska och emotionella. Vad drivs vi av i dagsläget?
Just det.
Inget nytt under solen på detta plan. Kanske var känslolägena skräck och raseri mänsklighetens startskott. Vilka annars? För att härska över sin boendemiljö måste man förstå den. För att härska över alltet (en ytterst mänsklig ambition) måste man förstå det. Religionen träder in på scenen (kanske med viss hjälp av biokemiska substanser, Terence McKenna-style). Det hade kunnat sluta där, på många vis har det det, då religionen är betydligt mer dominant än filosofin…
Men… På många sätt räcker inte religionen. Den ger svar, men dessa är enkla och godtyckliga, oftast baserade på övernaturliga antaganden utan världslig motsvarighet (men vad är världsligt…). Många vill förstå, och nöjer sig inte med religiös dogmatik. Vi vill förstå verkligheten, vi vill förstå hur vi förstår, och vi börjar i detta. För att kunna resonera om verkligheten måste vi ställa vissa variabler, fastställa vissa regler, för att inte flyta ut i ett intellektuellt töcken. Vad vet vi? Hur kan vi veta det? Är det sant? Bevisa!
Filosofi I: Kunskap och vetande
Hur som helst, den västerländska filosofin har sin grund i det antika Grekland, ungefär för två tusen fem hundra år sedan. Den tiden var generellt en period av intellektuell blomstring, inte bara i Europa, utan även i Asien. Perioden kallas ibland axialåldern, sträckte sig ungefär från år 800 till år 200 f Kr. Det var under denna tid som den inte helt okände Siddharta Gautama Shakya Muni lade grunden för vad som skulle bli buddhism, och i Kina pågick en hel del avancerat tänkande av briljanter som Kon Fu Tse och Lao Tzi. I Persien lade Zarathustra fram den mest avancerade dualistiska teorin, och flera stora judiska profeter levde och verkade under denna period. Dock, vi utgår i detta sammanhang primärt från Grekland.
De grekiska filosoferna, vilka var åtskilliga, levde naturligtvis inte samtidigt, och de grubblade över sinsemellan olika saker. Vi kommer att fokusera på ett litet antal, men i filosofilexikon och liknande går att hitta information om de mest avgörande. Namn som Thales, Herakleitos, Pythagoras, Sokrates, Platon och Aristoteles är värda att kolla upp.
Följande moment kommer primärt att handla om vetenskapsfilosofi och verklighetsuppfattningar. Oerhört brett, med åtskilliga meningar och aktörer (för närvarande finns det på jorden ungefär knappt sju miljarder verklighetsuppfattningar). Vi kommer att beröra några av dessa, några av de kanske mest grundläggande, och några mest för att de är intressanta. Inledningsvis kommer vi främst att behandla vetenskap, vetenskapsfilosofi och premisser för vetande generellt, för att framöver bredda oss och diskutera hela verkligheten. Inget man gör på en kafferast direkt. Eller så gör man det… 42!
Vetenskap i en modern allmänhet
Vad är vetenskap? Många av er skall inom ganska kort tid börja vidareutbilda er och kommer då att komma i kontakt med högre vetenskap än vad som delges här. För människan har lärt sig mycket sedan vi tafatt klättrade ner från det där trädet i Afrika. Oerhört mycket. Så mycket att en människa inte kan hålla reda på allt som mänskligheten lärt sig. För att underlätta har vi delat upp vetenskapen i olika kategorier:
Naturvetenskapen- Flera av er har redan kommit i kontakt med dessa. I denna grupp inkluderas till exempel fysik, teknik, biologi och kemi med flera.
Samhällsvetenskapen: Även denna grupp ganska bekant. Sociologi, ekonomi, juridik med flera ingår här.
Humaniora: Språk, historia och konstvetenskap är några representanter för denna grupp, men åtskilliga fler ingår.
Och så vidare… Flera av dessa kategorier uppfyller flera kriterier, och det kan vara svårt att motivera en viss vetenskapstyp i bara en kategori. Var placerar man religion (humaniora på universitetet, men var tycker ni?).
Allt handlar dock om kunskap av olika slag. Kunnande. Vetande. Förståelse. Insikt. Vad innebär detta, egentligen?
Kunskapskriterier
Först måste vi diskutera vetandets enklaste grunder. Man kan säga sig veta något, och detta kan mycket väl stämma, men räcker detta för att man har faktisk kunskap. Inte ur en filosofisk synvinkel. För att ha kunskap om något, att veta något förutsätter att tre betingelser uppfylls:
- 1. Det är sant.
- 2. Man är övertygad om det.
- 3. Man har legitima skäl att vara övertygad om det.
Detta kan lättare skrivas genom en formel:
- 1. P är sann
- 2. X är övertygad om att P
- 3. X har legitima skäl
Vad är då legitima skäl?
Exempelvis:
Varseblivning, det vill säga vad man erfar genom sina sinnen.
Minne, det vill säga man har tidigare erfarenheter av p.
Induktionsslut, det vill säga man kan dra slutsatser av sina erfarenheter, ”för mycket öl i fredags medförde huvudvärk i lördags, vilket borde gälla även andra dagar”.
Deduktion, det vill säga förnuftsbaserade resonemang, ”däggdjur föder levande ungar, apor föder levande ungar, alltså är apan et däggdjur”.
Vi låter ofta forskning och vetenskap ge legitimitet, vilket i praktiken är ok, under de flesta förutsättningar, men man måste alltid vara kritisk. Och undantagen är många, inte minst inom humanvetenskaper och liknande, där subjektivitet kan spela stor eller avgörande roll.
Icke legitima skäl är bland annat drömmar, spådomar och visioner, även om många menar att man i drömmen kan uppleva saker på ett vis vilket enligt uppställningen ovan skulle innebära att kunskapen är legitim och gällande. Kanske måste man själv ta ställning…
Ett bekvämt ställningstagande är att betvivla allt, att hålla sig konstant skeptisk. Detta gjorde greken Pyrrhon på 300-talet fkr. Han menade att vi inte kan vara säkra på någonting, allt kan betvivlas, även sinnesintryck. Hans tankebanor kallas för skepticism, och hans anhängare skeptiker. Motsats till skepticism är dogmatism (”såhär ÄR det”). Skepticismen är teoretiskt ofruktbar, praktiskt omöjligt. Detta gäller i princip även dogmatismen. Ändå betraktar vi en stor del av vår tillvaro på ett synnerligen dogmatiskt vis. Den stora majoriteten av jordens befolkning är religiös, och accepterar därmed i mindre eller större utsträckning en dogmatisk världsbild (vilka exempel finns på religiösa dogmer?). Även tvivlande religiösa, som till exempel läser de heliga skrifterna mer som symboler och liknelser, lever efter dogmatiska mönster. Och inte bara religiösa. Genom en kort stunds självrannsakan kan de flesta av oss utan tvivel finna dogmatisk acceptans i åtskilliga sammanhang, åtminstone i ett initialt skede. Ofta kräver det en ansträngning att betvivla, alltså ställa sig skeptisk, till de invanda och tidigare fullt accepterade, oemotsagda, sanningarna. En ansträngning som många av oss är ovilliga att utstå, och därmed hellre följer den dogmatiska linjen, även om tvivlet finns där. Försök själv, vilka sanningar finner du så självklara att tvivel är ofruktbart och till och med oförnuftigt? Vilka dogmer lever du efter?
Att betvivla allt kan visserligen vara bekvämt på ett teoretiskt plan, men det är inte speciellt fruktbart i ”det verkliga livet”. Vi behöver hänga upp vår verklighet på något, så att vi kan bygga vidare och bilda oss en uppfattning om tillvaron. En som funderade kring detta var fransmannen Descartes (1596-1650). Han tänkte till en början skeptiskt, betvivlade allt, även sin egen existens. Men, han kom fram till att just hans tankar innebar att han fanns, ”Cogito ergo sum”, ”Jag tänker alltså är jag”, vilket i princip innebär att genom att tänka, att uppleva, bevisar vi vår existens, ett fakta som vi sedan, genom att använda vårt förnuft, kan bygga vidare en uppfattning om tillvaron. Descartes menade att vi hade ett antal medfödda sanningar, medfödda kunskaper, vilka utgjorde grunden för vår verklighetsuppfattning, och från vilka vi genom rationellt tänkande kan förstå andra sanningar allt eftersom. Detta tankesätt kom att kallas rationalism. Dock, Descartes menade att på ett teoretiskt plan, skulle det kunna vara så att de sanningar vi baserar allt på är bara illusioner, frammanade av en oärlig bedragare, Gud. Detta skulle omkullkasta idén kring medfödda sanningar, då dessa bara var lögner, men som sagt, detta var bara ett teoretiskt exempel framlagt av Descartes. Han var en god katolik och betvivlade aldrig sin Guds godhet och välmening. Inte ens när han mer eller mindre drevs till döden av den svenska drottning Kristina (annan historia).
Motsatsen till rationalism är irrationalism. Innebär en degradering av det förnuftiga tänkandet, ett höjande av ”känslan”, ”intuitionen” och ”inlevelsen”. Endast genom dessa kan vi gripa ”den sanna” verkligheten, inte minst insikten om det gudomliga. Tydliga paralleller till mysticism, dock menade flera tänkare med tendenser mot rationalism att man samtidigt måste ställa höga intellektuella krav, det fick inte flyta ut i ett flummigt töcken. Några filosofer med irrationella tendenser: Bergson (1859-1940), Nietzsche (1844-1900), Kierkegaard (1813-1855) och Eckehart (1260-1327).
Naturligtvis väckte Descartes idéer reaktioner. I England menade John Locke samtidigt att vi inte kan säga oss veta något om vi inte har direkta erfarenheter av detta, förstahandsupplevelser var den enda vägen till sann kunskap. Han trodde inte på medfödda kunskaper, utan menade att människan föds som en tom tavla (tabula rasa), som sedan fylls genom erfarenheter. Detta tankemönster kallas empiri, och är fortfarande påtagligt, inte minst inom naturvetenskapen. Locke påtalade att det i yttervärlden, det vi upplever, finns sanningar, vilka utgjordes bland annat av form, konsistens och liknande. Dessa upplevs lika av alla, en kub är en kub, hårt är hårt och så vidare. Han kallade detta primära egenskaper. Andra saker upplevs mer individuellt, färg till exempel, varför dessa kallas sekundära egenskaper. Kombinationen bildar en hyfsat individuell världsuppfattning, men som ändå följer gemensamma mönster. Man kan ha olika erfarenheter av en och samma sak, men kan ändå enas om att saken i sig är det den är…
Detta kan verka krångligt. Det är det. Vi skall försöka återkomma och diskutera mer kring detta framöver.
All kunskap är inte bra…
